Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Utredning rörande de Ridderskapets och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, hvilka böra anses ännu ega gällande kraft. Af H. H:son Wachtmeister. Anm. af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
ÖFVER8IGTER OCH GRANSKNINGAR.
att dessa påbud icke tillkommit i den genom 1720 års R.-F. för
meddelande af privilegier stadgade ordning, i och hvarmed det
således är sjelfklart, att de icke äro några privilegier, och att den
oförmodade utredningen af en fråga, som icke ens är någon fråga, varit
mindre behöflig.
Men mot författarens ostridiga slutsats torde vapen vändas,
hemtade från hans egen framställning, såsom att han sjelf dock ansett
»fråga om deras (de nyss antydda k. brefvens) natur af
privilegii-stadganden kunna uppstå», och att han, vid annat tillfälle, låter ett
af K. M:t i administrativ väg 1784 utfärdadt bref, om icke
grundlägga, dock för första gången bestämdt formulera ett »privilegium»,
ehuru ett sådant, lika väl enligt 1772 som enligt 1720 års
regeringsform, endast med samtliga ståndens vetskap och samtycke kunde
meddelas. Frågan gäller (s. 139) adelns rätt att kalla egna husprester.
Saken sjelf är mindre uppmärksamhet värd, än författarens
framställning af densamma.
Adelsprivilegierna af 1723 förmäla intet om en adelns
företrädesrätt att i sina hem anställa presterlig betjening. I nittonde
artikeln af prestprivilegierna s. å. förekommer däremot ett till biskop
och konsistorier riktadt förbud eller, om man så vill, en erinran att
ej alt för »lätteligen» förordna husprester åt hvem helst det önskade.
Den motivering, som inleder och som afslutar förbudet, bör
ihågkommas. »Efter och månge», heter det till en början, »uti högre
och nedrigare stånd vid denna tiden hålla och försörja egna
prest-män, hvarmed härtildags något oordenteligen är tillgånget», o. s. v.
Man torde kanske få antaga, att äfven ofrälse begagnade sig af denna
förmån, ty svårligen kunde väl någon adel, äfven den ringaste,
räknas till de »nedrigare» stånden. Och efteråt heter det, att »dessa
prester (huspresterna) skola icke ordinario ministerio (der de herrar och
fruer, hvilka de med predikande betjena, boendes äro) låta bruka sitt
ämbete till men eller förfång uti deras lagliga uppbörd och inkomst.
Här röjes ett af motiven till stadgandet i prestprivilegierna klart nog.
Presteståndet, det där såsom vilkor för sina privilegier (art. 28) åtog
sig att draga försorg om »Guds namns ära, församlingens uppbyggelse
och ett roligt tillstånd i riket», har blott altför ofta, utom i kyrkans äldsta
tider, funnit dessa höga ändamål kräfva mycket rikliga materiela
medel — »hus, egor och inkomster» (art. 27) — och borde därför vara
betänkt uppå att skydda sig mot den konkurrens och det intrång,
hvarmed huspresterne »oordenteligen» besvärade
församlingsprester-skapet. Och därför bragte ståndet, genom sina privilegier, sådan
ordentlighet i den saken, att adelns rätt i detta hänseende helt och
hållet lemnades åt stiftsstyrelsernas diskretion. Det är verkligen mycket
svårt att i en kungl, resolution af år 1660, hvilken icke upptogs i
1723 års adelsprivilegiers fullständiga urkund, men genom
prestprivilegierna af s. å. reducerades till ungefär noll, se ett af
ridderskapet och adelns veto ännu i dag hägnadt adligt privilegium. Icke
heller kunna vi annat förstå, än att det af förf. åberopade k. brefvet
af 1784 — om hvilket förf. sjelf säger att först därigenom »bestämda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
