Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilagor - Genmäle med anledning af en granskning af H. Wachtmeister utredning rörande adelsprivilegierna. Af Hans Wachtmeister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
tiafts Wachtmeister.
ordning, af samtliga riksstånden och kongl. maj:t vidtagna
omarbetningen af adelns privilegier, ty sedan dessa kommit till stånd, var
det dessa adelsprivilegier, och inga andra, som kunde af 1720 års
R. F. garanteras.
Att ingen bevisning lärer kunna föras derom, att särskildt nu
ifrågavarande tre kategorier af rättigheter voro att hänföra till de
privilegier, hvilkas fortsatta åtnjutande genom g 49 i 1720 års R. F.
garanterades adeln, eger nog sin riktighet, men en sådan bevisföring
är ej heller af nöden. Genom nämnda grundlagsparagraf lofvade
kongl. maj:t att »bibehålla samtlige riksens ständer vid deras
väl-fångna gamla privilegier, förmåner, rätt och friheter». Denna
försäkran måste anses hafva omfattat alla rättigheter, hvilka blifvit något
stånd såsom sådant tillagda, vare sig rättigheten uttryckligen
meddelats såsom »privilegium» eller på annat sätt. Såsom bekant var
det först genom 1720 års R. F., som föreskrifter gåfvos om sättet
för meddelandet af nya ståndsprivilegier. Det torde derföre få
antagas såsom ostridigt, att de ifrågavarande rättigheterna under tiden
från 1720 till 1723 egt naturen af adelsprivilegier.
Frågan är sålunda den, huruvida, på sätt rec. antager, denna
natur upphört genom utfärdandet af 1723 års privilegier. Härvid är
först att märka, att 1720 års R. F. icke föreskrifver, att de särskilda
ståndens privilegier skulle i särskilda privilegiiurkunder sammanfattas.
En sådan sammanfattning egde visserligen rum beträffande adelns och
presteståndets privilegier, men den större eller mindre fullständighet,
hvarmed denna kodifikation skedde, skulle, mot stadgandet i § 49
R. F., endast under den förutsättning kunna tilläggas betydelse för
frågan om ett privilegiistadgandes fortbestånd, att den nya
privilegii-urkunden uttryckligen angåfve, att al,la deruti icke upptagna
privilegier upphört att såsom sådana gälla. Rec. anser denna förutsättning
vara för handen och åberopar till stöd härför slutorden i stadfästelsen
å 1723 års privilegier. För min del kan jag dock icke i dessa
bekräftelseord finna ett sådant preklusivt stadgande — åtminstone icke
uttryckt med tillräcklig tydlighet att kunna förringa verkan af den i
g 49 R. F. innefattade garanti — och säkert är, att nämnda ord
icke ansetts inverka på giltigheten af vissa andra, i 1723 års
privi-legiiurkund icke upptagna adelsprivilegier. Sålunda omförmäles icke
i berörde urkund ett bland de vigtigaste af adelns dåvarande
privilegier, nemligen det allmänna frälsets eller adelns landbönders frihet
från ej mindre större delen af ordinarie räntan, än äfven från
flertalet af de i mantalsräntan ingående gärder (jfr. sid. 88 i
utredningen) ; ej heller nämnes derstädes något om den frihet från
mantalspenningar för sig och sitt husfolk, som genom 1652 års
riksdagsbeslut definitivt medgafs adeln, och från hvars åtnjutande adeln först
vid 1810 års privilegiijemkning afstod. Sådant oaktadt har väl ingen
betviflat, att icke dessa skattefriheter varit att anse som adliga
privilegier. .
Hvad särskildt angår rätten att kalla husprester, anser rec. (sid.
14 och 15) denna hafva blifvit reducerad till ungefär noll genom § i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
