Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
W. E. SVEDELIUS
andra är vitterhetens. Det sistnämda hade i forntidens talesätt
ett vidsträcktare omfång, sä att med vitter kunskap menades
äfven den art af själsodling, som vi kalla vetenskap. Men i
nyare tiders tal menar man med vetenskap lärdomens och det
tänkande förståndets verk eller sådana arbeten, i hvilka dessa
egenskaper äro öfvervägande, med vitterhet åter människoandens
arbete, när vetandet icke utgör allt, men äfven en konstnärlig
form utgör en hufvudsak. Historien är ett af vitterhetens
hufvudstycket den gifves en historisk konst.
Denna egenskap visar sig först och främst i
framställningens klarhet, redighet och enkelhet, så väl i hvad angår hvarje
särskildt faktum, som i anordningen af de särskilda fakta, så
att hvarje sak får sin rätta plats i den sammanhängande kedjan,
orsak får vara orsak och följd får vara följd, det hufvudsakliga
framstår och det mindre vigtiga ställes i skuggan. Detta är det
första profvet för den historiska konsten, att man skiljer
hufvudsak från bisak. Det andra är att framställningen får vara
ren från osmakligt prunk och konstlade utgjutelser. Vill
historieskrifvaren bruka en liknelse, en betecknande bild, må han
tillse, att liknelsen blifver enkel och klar och bilden verkligen
svarar mot det, som skulle betecknas. Bevare han sig noga för
falsk pathos. En historisk framställning kan vara praktfull,
men dertill fordras i hög grad den egenskap, som kallas smak.
Ändamålet förfelas genom hopade grannlåter. Allt skall ordnas
på ett sådant sätt, att sakerna tala, d. v. s. den lärdom, som
verkligen ligger i dem, framstår i historieskrifvarens tal, han
blifver sakernas tolk.
Men det, som tolken talar, bör sägas med så ringa antal
ord, som möjligt är, utan att uppoffra tydligheten. Kortheten
är ett väsentligt kännetecken på en konstnärligt utförd historisk
framställning, väl icke i den mening, som skulle hvarje historiskt
verk vara litet till omfång; innehållet kan nog vara sådant, som
gör boken lång; den korthet, som fordras, är blott hvad man
kallar ett concist skrifsätt. Man läse de gamle och bland de
nyare Geijer. Man akte sig dock att härma dem. Försöker
någon detta, så är fara värdt, att han blifver en karrikatur.
Men titan att göra sig till stora snillens apa kan man genom
studium af deras skrifter tillegna sig något af deras anda. Desse
mästare, som nyss nämdes, skrefvo intet ordsvall. Sådant bör
historieskrifvaren sky såsom pesten. Aktar han sig icke, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
