Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF IV ADOLFS FÖRMYNDAREREGERING OCH FRANSKA REVOLUTIONEN 97
liga, dock torde ega en viss betydelse för uppfattningen af ej
blott den svenska förmyndarestyrelsens, utan ock själfva den
franska revolutionens skaplynne.
Innan vi öfvergå till redogörelsen för de ifrågavarande
underhandlingarna, böra vi taga i betraktande de förutsättningar och
syften, som voro bestämmande för de franske statsmännens
förhållande i denna sak. Hvad som därvid i främsta rummet
frapperar är, att en närmare politisk förbindelse mellan det
revolutionära Frankrike och Sverige, hvars styrelse enligt
revolutionens terminologi måste betecknas såsom »tyrannisk», stod i
fullkomlig motsägelse till de principer, som den stora
omstört-ningens koryféer så högljudt förkunnade för verlden. Ställande
sig pä den rena abstraktionens ståndpunkt, bröto de stafven ej
blott öfver de europeiska folkens dittillsvarande på historisk
grund uppvuxna samhällsformer, utan äfven öfver formen för
deras internationella förbindelser. Ej nog med att de ansågo
krigen uteslutande vara verk af konungars och ministrars
brottsliga ärelystnad; äfven de diplomatiska fördrag, genom hvilka
man hittills sökt reglera nationernas inbördes förhållande,
betraktades ur samma synpunkt; de förklarades sakna all betydelse
for folken, hvarför också dessa, så snart de kommo till insigt
om sina rättigheter och verkliga fördelar, ej behöfde anse sig
bundna af deras bestämmelser, och man fann diplomatiska
förbindelser mellan det genom revolutionen pånyttfödda Frankrike
och de folk, som ännu hyllade orättvisa d. v. s. mot
revolutionen stridande grundsatser, ej blott onödiga, utan äfven
förkastliga. Erhölle däremot blott en gång revolutionens grundsatser
universell giltighet — och därpå ansåg man sig ej länge behöfva
vänta — då skulle, alla diplomater och diplomatiska konster
förutan, ett allmänt förbund eller broderskap af’ sig själf uppstå
mellan nationerna.
Redan under den tämligen moderata konstituerande
nationalförsamlingen proklamerades dessa principer med hänförelse
af de dåvarande Jakobinerne, när Spanien våren 1790
trak-tatsenligt begärde Frankrikes bistånd i en med England
uppkommen konflikt. »Jag tror», yttrade därvid d’Aiguillon, »att
ett ädelt folk ej har behof af en politik, som begagnar
krokvägar och trassel», och han uppmanade att »göra en nationernas
rättighetsförklaring». »Må alla nationer blifva fria, som vi vilja
vara det», utropade en kyrkoherde (Jallet), »och krig skall ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
