Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
S. J. BOETHIUS
det1, ett meddelande som är märkligt därför, att det visar, det
Gustavianernas störtande ej så helt och hållet, som man
stundom antagit, var Reuterholms verk, utan förberedts före hans
ankomst, och att antagligen Stael och genom honom Verninac
haft en viss andel däri8.
Vid samma tid vann den senare en ej ovigtig fördel. Den
5 juni inberättar han nämligen till sin regering, att han genom
hotelser om represalier mot den svenska handeln drifvit
Stockholms köpmän till de föreställningar mot förbudet angående den
franska trikolorens mottagande i svenska hamnar, som nu ledde
till detta förbuds upphäfvande3.
Den 24 och 29 maj fick hertig Karl från Katarina mottaga
den första formliga uppmaningen att åtminstone i någon mån —
genom en hjälpkår på 6—8,000 man — bringa till utförande de
planer mot revolutionen, hvilka så mycket afhandlats mellan
henne och Gustaf III. Gustavianerne i konseljen önskade, att
man skulle begagna sig häraf för att utverka ökade subsidier
från Ryssland, men hertigen ville ej låta »binda sig med
guldband» och därigenom indragas i kriget, utan svarade i stället
Stackelberg den 5 juni i enlighet med de råd, han mottagit af en
hemlig förtrogen, att den ifrågasatta hjälpsändningen måste blifva
beroende af, om Sverige erhölle de subsidier, som Spanien lofvat Gustaf
III, och ehuru detta var det samma som ett fullständigt afslag,
då det var till fullo bekant att Spanien nu mer ej ämnade gifva
några subsidier4, lät Katarina sig nöja därmed. Då hon själf
ville förblifva neutral och ej behöfde befara, att den nya svenska
regeringen skulle — liksom Gustaf III — hafva lust att inblanda
sig i hennes polska politik, var hon i själfva verket ej längre
’ Depech den 1 och 12 juni. Såsom bekant lemnade Taube frivilligt och
till det gustavianska partiets sorg redan den 26 juni sin plats som
utrikesminister — hvilken han för öfrigt ej mottagit annat än provisoriskt.
Hertiginnan omtalade redan den 27 maj detta hans beslut för Reuterholm och sökte en
orsak därtill i hans beqvämlighet och egoism. Armfelts aflägsnande hettes blott
vara tillfälligt i och för en bodresa till Aachen. Den ifrågavarande uppgiften
af Verninuc bekräftar på ett slående sätt Armfelts åsigt, att hertigen med
afseende på frågan oin hans tjänstledighet visade stor falskhet. Se Tegnéb, a. a.
II, s. 22.
2 Också tillskref sig Verninac i en inlaga till välfärdsutskottet af den 27
nivöse år II (16 januari 1794) äran däraf. Fr. Utr. ministeriets ark.
3 Engeström, a. a. I s. 188, som omtalat denna episod, hor ej känt till
Verninacs andel däri, utan säger blott, ott det var Bonde, som öfvertalade
hertigen.
4 Om den spanska subsidiifrågan se Akkson, a. a. s. 209 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
