Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF IV ADOLFS FÖRMYNDAREREGERING OCH FRANSKA REVOLUTIONEN 121
♦
politik var aldrig Katarina II:s sak, och icke häller är det troligt,
att hon, som vid denna tid, midt under sina deklamationer mot
de franska frihetsvännerna, beredde sig att upprätthålla den
polska »friheten», af principiella skäl kände sig manad att
uppträda såsom den monarkiska idéens försvarare i Sverige. Mera
öfverensstämmande med hennes karaktär vore det då att med
Verninac antaga, att hon ville upprätthålla enväldet i Sverige,
för att därigenom »uttorka källorna» till detta lands lycka —
om blott en sådan uppfattning af enväldet kunde tillskrifvas
Rysslands själfherskarinna, och 0111 hon ej sä ofta visat, att
det just var genom konungamaktens inskränkande, som hon
hoppades kunna försvaga Sverige. I själfva verket finnes ett
märkeligt bevis på, att hon ocli hennes rådgifvare ännu vid denna
tid hade kvar sin gamla förkärlek för den sakernas ordning i
Sverige, efter hvilken det nu till makten komna
oppositionspartiet alltid längtat: då Armfelt 1794 undan sina fienders
förföljelser tog sin tillflykt till Ryssland, uppmanade honom
nämligen Markoff att söka återställa 1720 års regeringsform samt
utlofvade därtill kejsarinnans bistånd.1) Den enda rimliga
förklaringen till hennes vrede öfver händelserna i Sverige synes
därför vara att söka i närmandet mellan detta land och
Frankrike, hvilket ej undgått den ryska diplomatiens argusögon.
Redan i början af juli ansåg sig Stackelberg hafva säkra
bevis därpå.2 Verninacs vistelse i Stockholm och möten
med Staël voro naturligtvis det, som i första hand väckte
misstankar, och dessa fingo ytterligare näring, då kejsarinnans försök
att få honom aflägsnad tillbakavisades, hvilket enligt Verninacs
uppgift berodde därpå, att hertigen då redan komprometterat sig
med Frankrike genom sitt alliansförslag.3 Stor oro väckte äfven
den såsom Ryssfiende ansedde Lars v. Engeströms utnämning
till hofkansler (16 juli), och att man däri verkligen bör se ett
moment i sträfvandet att åstadkomma en systemförändring i
Sveriges utrikespolitik, tyckes framgå af Staëls medverkan där-
1 Tkgnér, u. a. II s. 257.
1 Sc hans yttrande till Ehrenström vid afskedsfesten för Armfelt, innan
denne den 15 juli anträdde sin resa. Ehrrnstköm, a. a. I s. 422.
3 Säkert är, att afslaget på de rvska reklamationerna mot Verninac afgafs
efter det hertigen låtit föreslå alliansen, tv det är dateradt d. 27 juli 1792, och
till denna tid åtminstone måste Dumouriez’ afgång varit känd i Stockholm. Se
ofvan samt Bæhkenotz, a. a. s. 261 och Schinkel-Bekoman. a. a. Bihanget I s.
160 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
