Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF IV ADOLFS FÖRMYNDAREREGERING OCH FRANSKA REVOLUTIONEN 123
I själfva verket måste dessa tecken till ett stundande omslag
i Sveriges politik hafva varit i högsta måtto obehagliga för
Katarina.
För att förstå Rysslands svenska politik under det 18:de
århundradet bör man erinra sig, att minnet af Sveriges krigiska
storhet då ännu ej förbleknat, och att detta land i följd af de
därstädes kvarlefvande revancheplanerna onekligen var en för
Ryssland besvärlig granne. Häraf förklaras i väsentlig mån de
ryska statsmännens ifver att genom inre söndring förlama Sverige
och likaledes deras motvilja mot hvarje närmande mellan Sverige
och Frankrike, då det i synnerhet varit med Frankrikes bistånd,
som man sökt förverkliga dessa planer. Att Katarina II genom
Drottningholmsfördraget och genom att uppmuntraGustaf III:s
revo-lutionsfiendtliga politik lyckades göra Sverige till en bundsförvandt
i stället för en fiende samt söndra det från Frankrike, var därför
en stor seger för hennes statskonst, och naturligtvis kunde hon då ej
annat än oroas och harmas öfver utsigten, att detta hennes verk
genom Gustavianernas störtande bragtes i fara och det till, just
då hon hoppats kunna ytterligare befästa det genom ett giftermål
mellan den unge svenske konungen och sin sondotter Alexandra,1
samt vid en för henue så kritisk tidpunkt som en förestående ny
delning af Polen. Också kan man i hennes egna yttranden finna
bevis för, att det var frågan om Sveriges yttre politik, som för
henne var hufvudsaken. Visserligen berättade Stedingk —
Sveriges ambassadör i Ryssland -— den 6 aug. 1792, att hon i ett
samtal med honom om ministärförändringen i Sverige »upprepat
sina grundsatser angående faran af förändringar och nyheter»,
men han omtalar på samma gång, att hon »visade en liflig oro
öfver att se förbindelsen och den goda samdrägten mellan henne
och Sverige rubbade genom inflytandet af en ministär, som enligt
hennes påstående icke älskade henne», och synnerligt
betecknande är, att hon härvid särskildt uttalade sitt missnöje öfver,
att ingen af dem, som undertecknat Drottningholmsfördraget,
mera hade plats i den högre svenska administrationen.2 Ännu
tydligare gaf hon sin mening tillkänna, när 1796 försök gjordes
1 Att det redan nu var fråga härom visar Stedingks depeeh d. 17 jan.
1793, Bæhkendtz, a. a. s. 262 n. 2.
2 Schinkel-Bergman, a. a. Bihanget I s. 166. De svenska herrar, som
undertecknat fördraget, voro riksdrotsen Wachtmeister, Taube, Armfelt, Franc och
Håkansson. Af dessa hade dock en, Wachtmeister, fått behålla sin plats, och
Stedingk kunde därför förklara påståendet innebära ett misstag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
