Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
öfyersigter och granskningar
ståndare, endast därföre att de voro motståndare till Napoleon och
hans välde. Endast så till vida skulle patrioten Thiers’ stora
orättvisa mot Carl Johan kunna i någon mån ursäktas, nämligen om hans
påstående, att Carl Johan 1814 verkligen fikat efter Frankrikes krona,
låter bevisa sig. Ilar Carl Johan verkligen haft sådana drömmar, så
kunna de visserligen förklaras och äfven kanske af alla icke-fransmän
ursäktas, men ännu mera torde det kunna ursäktas, att franska
patrioter harmats öfver sådana drömmar af en man, som kort förut varit
den egentliga ledaren nf den fruktansvärdaste koalition mot
Frankrike, och som mer än någon anuan af Europas furstar bidragit att
stäcka Fraukrikes makt. 1
Mera rättvisa gör och större erkännande ger Lanfrey Bernadotte.
Men osäkert är, om detta har sin egentliga grund i en verklig
kännedom om och rätt uppskattning af Bernadottes begåfning och karaktär.
Kanske skulle icke Lanfrey ha gjort så mycken rättvisa åt
Bernadotte, om denne icke varit eller ansetts hafva varit en motståndare
till Bonaparte.
Bland franska specialarbeten öfver Carl Johan torde Touchard
Lafosses och Sarrans Jeunes vara de bästa. Sistnämnde författare
förledes dock liksom Thiers af sin allt för stora beundran för
Napoleon till orättvisa mot Bernadotte. Touchard Lafosse däremot har
med sympati och synbar förkärlek skildrat sin store landsmans
ärofulla lefnad. Hans beuudran för Carl Johan var stor, men han gör
sig icke skyldig till sådana plattheter eller ett osmakligt lofprisande,
som t. ex. den svenske författaren Georg Svederus.
Ty om dennes arbete, »Konung Carl XIV Johans historia», kan
sägas, hvad en ansedd forskare sagt om samme författares »Sveriges
krig och politik 1808—14». »Den ädla afsigten och den varma
känslan lysa öfverallt igenom, och med framgång har författaren efter
källorna nedgjort mången falsk beskyllning och spridt ett ljus öfver
tidens historia, för hvilket vi ej kunna vara annat än tacksamma.
Men arbetets polemiska tendens har icke inverkat fördelaktigt på
ämnets uppställning och utveckling. l)eli objektiva historien och den
historiska kritiken hafva hvar sin egen plats och kunna ej
sammanblandas, utan att åstadkomma oreda och oklarhet, större i den mån,
som kritiken är af polemisk uatur. Ingen läser heller gerna ena
ögonblicket en objektiv teckning af händelserna, för ntt i det andra
1 Sorel hör äfven till de franske författare, som bedöms Bernadotte strängt,
lian säger nämligen om honom: Bernadotte était un des pius cultivcs; il déploye,
avec un génie pius sonple, moins de droiture de coeur que ses compagnons.
L’esprit du siécle le touche cepcndant, et il comrncn9a noblement; mais il ue se
montra gènéreilx que par inexpérieuce; la vie le gåta. L’ambition ijui ne fut,
pour la plupart de ses frères d’armes, qn’une dévintion de 1’honneur, parait
directe et spontanée chez Ini: il en avnit, de naissance, tous les défauts, mais
aussi tous les dons. Politique pius que militaire, traosfnge de la Revolution et
de la France, pour s’clever bu tronc d’unc nation étrangère, il sut se montrer
digne de ce choix hasardeux et regnér noblement. »Sujet dangereux, dit un
té-raoin, dëtestable compaguon d’armes, mauvais citoyen, excellent multre.» Albert
Sorel, L’Europe et La Révolntion 1’ranntise, II, s. f>47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
