Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
petrus n0rdmann, finnarne i mellersta sverige i i
Deras näringsmedel voro jagt, fiske och svedjebruk i skogarna.
Detta sätt att tillgodogöra sig skogsmarken sågs i förstone icke ogerna
af regeringen, tvärtom uppmanades allmogen därtill, såsom framgår
af en hertig Karls skrifvelse af år 1581 till allmogen i Vermland,
hvadan ej heller något missnöje mot de finska bygdebrvtame från
regeringens sida förspordes. Men den bofasta svenska
allmogebefolkningen betraktade däremot med oblida ögon sina nya grannar, och
förekommo därföre, helst jorden äunu var oskiftad, ofta tvistigheter
om nyttjanderätten till skogsmarkerna. Talrika klagomål aufördes
också öfver de många finnar, som ströko landet kring såsom
arbetssökande utan fasta boplatser, eller uppehöllo sig i skogarna såsom
lösa arbetskarlar, »lösfinnar» eller »drefsefinnar» kallade. Alla dessa
klagomål föranledde regeringen att utfärda ett »patent om finnarne,
som utom Storfurstendömet vekne äro och nu på skogar Big
uppehålla.» Enligt samma patent skulle alla finnar, som ännu icke voro
skattlagde »eller bolbyar förnär och till förf&ng sig på någon ort
nedsatt hafva», inom viss tid »sig åter till deras hemvist och dädan de
komne äro igen förfoga och begifva.» Från denna tid, med året
1637, säger författaren, började för finnarne »förföljelsernas tid», då
den svenska allmogen under den vanliga klagan, att de »Butto deras
bolbyar för när och gjorde dem märkelig intrång och skada», på allt sätt
sökte att få finnarne vräkta från sina bostäder. Om de egde kungligt
fastebref i behåll, fingo de gemenligen sitta qvar, om detta förkommit
eller torpet anlagts utan tillstånd, blefvo de oftast fördrifna.
Ar 1638 utfärdades förordningar om att allt svedjande på kronans
skogar skulle vara förbjudet, likasom inga torpställen därstädes vidare
skulle få anläggas. Nu följde flere omenskliga påbud, såsom ined
anledning af landshöfding Carl Bondes klagomål öfver fiunarnes
fortsatta svedjande och skogsåverkan ett par år senare påbjöds att
»uppbränna finnarne» rior och hus, som de sig i skogarna här och der
uppsatt hafva, såsom ock deras sad, när den mogen är, antingen
afhända eller ock i lika måtto uppbränna, så att de af brist på
lifsmedel må begifva sig ur skogarna.» I ett domboksprotokoll af år
1649 läses således: »Tillsades allmogen oin höga öfverhetens vilja och
bref, att för alla finnar eller torpare, som intet hvarken bruka
bergsbruk eller åker och äng, utan fälla skog, Bkola deras hus och råg
uppbrännas.»
Som bergsbruket under förra hälften af 1600-talet med det
lifligaste intresse omfattades af regeringen, önskade man också att
finnarne skulle låta använda sig rid samma näringsgren, men som de
icke godvilligt åtogo sig detta påbjudna värf, ansåg man att de
därtill skulle tvingas eller ock från bergslagerna fördrifvas. I den
nya skogsordningen af år 1647 inflöto ock stränga stadganden om
finnarne, hvarefter, säger vår författare, sällan klagomål öfver dem
inkommo till regeringen, enär de svenska bönderna och godsegarne
befriade sig från dem genom att anklaga dem vid häradsrätten.
Genom dessa förföljelser väcktes till lif ett verkligt hat emellan
svenskarne och finnarne, som ofta ledde till blodiga uppträden, syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
