Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
ökversigter och granskningar
utan tvifvel sanna färger, hum många dogo hungersdöden, huru andra
för att lifnära sig tillgrepo hvarjehanda obeqväma födoämnen, såsom
bark, knoppar och rötter, ja, huru ofta nog, då flere missväxtår följde
hvarandra, man ej ens hade tillgång på bark, men de ansågos
förmögna, som kunde mala hö och halm till spis, huru genom den
onaturliga födan alstrades smittosamma sjukdomar, huru skaror af
uthungrade tiggare strömmade till städerna eller försmäktade utefter
landsvägarna, huru åkrarna af brist på utsäde fingo ligga osådda och
boskapen hoptals dog af foderlösa o. s. v. Någon lindring i den
allmänna nöden förmådde regeringen eudast till- en början, då
kassorna ännu ej voro alldeles uttömda, åstadkomma genom inköp af
spanmål utifrån och gratis sädesutdelning. Senare sökte Hådet bereda
åtminstone någon lättnad genom att stundom medgifva lån af
spanmål till utsäde ur kronomagasinen eller genom tillåtelse för allmogen
att lösa sin tiondespanmål efter markegång; men när kriget trängt
iu på lifvet och de hårdt ansatta Östersjöländerna i stället för att
lemna tillförsel, sjelfva kräfde sådan, såg sig Rådet ej ens i stånd
att meddela sådana lättnader. Kriget slukade allt, äfveu brödet for
dagen. Man medgaf dock i sept. 1709 nedsättning i tullen och
följande år tullfrihet vid införsel af spanmål, hvilket medgifvande
sedermera Here gånger förnyades. Däijämte förbjöds i dec. 1710 — såsom
det i dyr tid var vanligt — helt och hållet utförseln af spanmål, ett
förbud, som likväl, då Skåne var härjadt och Östersjöländerna redan
förlorade, ej kunde ha någon särdeles betydelse utom i afseende å
Pommern. Konungens förordningar 1718, att ingen på landet skulle
få görn större spanmålsuppköp än nödigt och att stapelstäderna skulle
vid stadgadt vite från utlandet införa en viss mängd spanmål,
medförde ingen förbättring af tillståndet, lika litet som hans befallning
(26/3 s. å.), att hvar socken skulle vara pliktig att uppköra åkrarne
å sådana hemman, där dragare ej funnos, samt svara för därefter
uppstående ödeshemmans utskylder, såsom omöjlig att efterlefva, kunde
upphjelpa jordbruket.
Föga mindre äu jordbruket ledo under denna olyckornas tid
handel och andra stadsnäringar. I synnerhet blef handelns och
sjöfartens betryck svårt efter år 1709. Danmarks förnyade
krigsförklaring stängde vägen genom Sundet och Bälten; förlusten af
Östersjöprovinserna och den snart därpå från Bender påbjudna, ständiga
blokaden af deras kuster hämmade handelsförbindelserna österut; pesten
vållade ett nästan totalt afbrott i all rörelse och bortryckte en
betydlig del af städernas borgerskap och handtverkare. Den härigenom
uppkomua minskningen af dessa samhällsklasser ersattes först mycket
långsamt, enär osäkerheten på sjön, som hindrade handeln att åter
komma sig före, och fruktan för värfning betogo folk lusten att
inflytta till städerna. Dessas innevånare betungades dessutom, lika väl
som landsbygdens, af en mängd extra onera, såsom dryga
kontribulio-ner och leveranser till armén, ett geuom täta rekryteringar tryckande
båtsmanshåll, förhatliga inqvarteringar och vakthållningar, påbud oro
obligatorisk spanmålsinförsel, underhåll af utländska krigsfångar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
