Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
key-àberg; om konunga- och tronföuarevai,
49
kunde blifva så väldig (63 röster af 71). — S. 54 säger förf., att
den bekräftelse på arfföreningen, som gafs 1544 af ständerna i Vesterås,
var nödvändig, emedan ny lag tarfvade allmogens bifall. Men att ett
ständermötes bekräftelse ej ännu var rätta formen för allmogens bifall,
visar förf. sjelf, då han påpekar det redan af Wingqvist observerade
förhållandet, att mötets beslut understäldes folket i landsorterna. Ur
lagens synpunkt hade Vesterås ständerbeslnt kunnat undvaras, men
icke dessa priinärförsainlingars bifall. — Förf. anmärker med skäl
(s. 57), att Erik XIV:s son Gustaf var rätter arfvinge till tronen. —
Förf:s åsigt (s. 62), att omsorg om den lutherska religionen var en
af driffjädrarne i hertig Karls politik, har aum. svårt att dela, vid
tanken på hertigens kända religiösa sympatier. — Händelserna vid
Ulrika Eleonoras val 1719 framställas af förf. (s. 78) så, som skulle
riddarhuset hafva beslutit att betrakta riksdagen som en fortsättning
af 1714 års riksdag fore rådssammanträdet d. 21 jan. och genom
detta beslut inverkat på Ulrika, så att hon sammankallade rådet.
Men riddarbusets beslut fattades d. 22 jan., sålunda efter
rådssammankomsten (se Cederschiöld, I, 322 f.).
S. 103 f., vid tolkningen af SO g 4, framställer förf. med goda
skäl emot Naumann och Berger den åsigteu, att eu boren prins alltid
måste bekänna statsreligionen för att bevara sin arfsrätt till kronan.
Naumann har för sill stridiga uppfattning hemtat stöd af det
förhållandet, att norska novemberkonstitutionen uteslöt
Eidsvoldskonstitu-tionens stadga om att konungen alltid skulle hafva bekant deu
evangeliska läran; men denna klausuls bortfallande betyder icke mycket
för saken, ty klausulen var tillkommen af eu alldeles tillfällig grund,
nemligen önskan att omöjliggöra Bernadottes tronbestigning i Norge
och unionen med Sverige — ett förhållande, som förf. vid sin
bevisföring kunde hafva tagit med i räkningen. I sammanhang roed denna
sak tolkar förf. orden »all successionsrätt» på samma ställe så, att
den felande förverkar äfven sina barns anspråk; detta synes anm.
riktigt, särdeles som suecessiousrätt torde innebära rätt ej blott att
taga, utan äfven att lemna arf. — Uppgiften s. 107, att det enl.
1772 års RF berodde på konungen att afgöra, huruvida prins som
gift sig utan hans samtycke hade qvar sin arfsrätt eller ej, tarfvar
förklaring; lagen (§ 36) säger blott, att vederbörande »vare efter
Sveriges lag ansedd». — Förf. anser, att SO. gäller blott vid konungs
död, och att sålunda val kan förekomma vid konungs afsägelse eller
afsättning, om detta senare fall kan inträffa — hvilket förf. synes
böjd att antaga (i fallen §§ 91 och 92 RF), utan att han dock är
blind för de unionella konflikter, som däraf kunde uppstå. Man
saknar här, liksom på flere andra ställen i afhandlingen, en
orienterande öfversigt af de förnämsta auktoriteters ståndpunkt i tvistefrågan.
— Förf:s sista afdelning är egnad åt nuvarande lagars bestämmelser om
sjelfva valet. Han framhåller med kraft, huru jämlikhetsprincipen
därvid har blifvit iakttagen med uppoffring af klokhet och rättvisa.
Hr K-A:s språk hr klart, koncist, karakteriseradt af en viss
förkärlek för epiteter; här och där påträffas vårdslösheter (ex. »mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
