Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
O. DJURKLOU
Alldeles hopplöst eller utan frukt bör dock hans arbete icke
blifva. Någon liten skrymsla kan alltid belysas, några enkla
drag af lifvet och tidsförhållandena komma till syne, och ju
mera detta, detaljforskarens anspråkslösa men mödosamma arbete
vinner i utsträckning, desto lättare blifver historieskrifvarens
vandring öfver fältet, där dessa små ljusglimtar mången gång
lämna en ledning, som han ej får anse under sin värdighet att
beakta.
Rättegångsordningen under medeltiden — om man ens kan
tala om en sådan — blef under årens lopp iner och mer förvirrad
till följd af partistridigheternas intrång på lagskipningens
område och frälsemännens anspråk att endast dömas af sina likar.
I jordatvister, hvilka ofta gälde fastigheter inom de mest skilda
delar af landet, men dock borde af en och samma domstol
afgöras, blef det en vedertagen sed att tillsätta särskilda domare —
vanligtvis några af Riksens Råd och företrädesvis lagmän eller
andra lagkloka, hvilka i de flesta fall af konungen särskildt
förordnades, men äfven kunde vara af de tvistande själfva utsedda.
Dessa ransakade och dömde, än med samma rätt som konungen
själf, än såsom blott förlikningsdomare eller kompromissarier.
Men antingen dombrytaren gjorde sig förfallen till böter emot
konungens dom oeh uttryckligen hotas med hans straffande armT
eller ett förut bestämdt vite utfäBts emot dombrottet, ledde det
fällda utslaget endast då till åsyftad påföljd, om de tvistande
funno med sina intressen förenligt att ställa sig detsamma till
efterrättelse, hvilket sällan inträffade. Vanligtvis var den ena
parten missnöjd, och vände sig då, stödd af någon mäktig vän
eller frände, omedelbart till konungen, som utan afseende å den
förut fällda domen eller den utredning, som redan skett och
enligt landslagen måste föregå hvarje dom, kunde blott med
stöd af klagandens egen framställning eller hans befordrares
afgifna förklaring utan vederpartens hörande fålla en ny dom,
stundom med — men också ofta utan Råds råde. Ett sådant
förfaringssätt var visserligen icke lagenligt, men utslaget var
dock i alla fall en konungens dom. När nu, såsom under
1400-talet, en ny konung eller med konungslig myndighet
beklädd rikshöfvitsman undanträngde en företrädare, hvars
domslut han af politiska eller rent personliga skäl ej ansåg sig
skyldig att vörda, gaf detta en nära liggande anledning att våga
ett nytt försök, om utsikter förefunnos att det sidoinflytande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
