Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
PONIATOV8K18 BERÄTTELSE OM SINA ÖDEN
läkare, som var från samma land som han själf, var ledaren af det
hela. Af honom hade tjenaren mottagit en flaska innehållande en
giftig vätska, som han skulle blanda i sin herres och palatinens af
Kiev kaffe. Flaskan hade emellertid sprungit sönder; i annat fall
hade gärningen redan varit fullbordad. Ambassadörens läkare hade
nu tillredt nytt gift, och hans barberare skulle följande dag infinna
sig hos grefven för att med egen hand blanda gift i kaffet. Efter
åhörandet af denna bekännelse förhöll sig Poniatovski fullkomligt
lugn. Han lofvade brottslingen att slippa straff, fastmer skulle han
blifva belönad, om han fortsatte att spela sin roll till slut, alldeles
som om sammansvärjningen icke vore uppt&ckt.
Emedan i Turkiet intet domslut, ingen förordning sker ntan
hörande af vittnen, tog grefve Poniatovski två armenier, två greker och
två turkar, hvilka, dolda i skåpen i köket, där barberaren skulle
tillreda giftdrycken, skulle vara vittnen till skådespelet. Grefven
hade för vana att dricka kaffe efter aftonmåltiden, och barberaren
infann sig i köket på den utsatta tiden. Under det tjenaren var
sysselsatt med att tillreda kaffet, tog barberaren fram sin giftflaska,
göt några droppar af innehållet i Poniatovskis kopp och beredde
sig att äfven taga itu med palatinens, då vittnena, som genom i
skåpdörrarne anbragta hål åsett scenen, stego fram och grepo tag i
barberaren. Denne kastade genast flaskan ifrån sig, släppte ljuset,
som han höll i handen, och sökte med foten komma åt flaskan för
att krossa densamma. Häri lyckades han emellertid icke, och
flaskan tjenade sedan som anklagelsebevis mot barberaren. Larmet
i köket hade trängt in i matsalen, och palatinen af Kiev fann sig
föranlåten att fråga efter hvad som var på färde. »Ingenting alls»,
svarade grefve Poniatovski. »Man ämnade endast förgifta er, men
förräderiet har blifvit afslöjadt. Gör intet väsen af saken utan
förhåll er stilla!» Sedan vittnena bemäktigat sig barberaren, ville de
anställa förhör med honom. De lyckades emellertid icke få ett enda
ord ur honom. Man lät nu sätta de båda brottslingarne under
bevakning. Grefve Poniatovskis tjenare började gråta och förmådde
slutligen den andre att bekänna sitt brott inför den, som var utsedd
till dess föremål. Som grefven hört sägas, att ryske ambassadörens
tjenare rustade sig till att storma hans hus, vidtog han nödiga
försigtighetsmått och skickade under tiden tolken, vittnena och väktarne
med de två brottslingarne till divanen, där målet mot dem skulle
andragas. Vittnena afgåfvo berättelse om hvad som händt och visade
därvid flaskan, i hvilken något gift ännu fans kvar. Oaktadt
brottslingarne godvilligt tillstodo allt, ville caimakanen, som var en ifrig
ryssvän, icke sätta ringaste tro till anklagelsen, förrän ett ännu mera
slående bevis stälde saken utom allt tvifvel. En af medlemmarne
i divanen föreslog nämligen att man skulle låta en hund smaka
återstoden af giftet i flaskan; det gafs honom i mjölk, och knappt hade
hunden, efter att hafva förtärt giftet, hunnit ned på gatan, innan han
remnade itu. Inför detta faktum nödgades caimakanen sätta tro
till anklagelsen. Barberaren dömdes att tillbringa fem år på galärerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
