Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE OCH RYSSLAND EFTER FREDEN I KARDIS
243
resten komme ambassaden att kosta mycket pengar, hvarpå den
svenska regeringen nu hade mindre tillgång än vanligt, och om
ambassadörernas instruktioner kunde man nog behöfva tid till
öfverläggningar — ty till blotta -uppfyllandet af en formalitet
var det icke vanligt att inskränka ändamålet med ambassader
till Ryssland.
Den 26 juli var frågan om beskickningen till Moskva för
första gången före i rådet; man talade om de personer, som borde
afsändas, och Banér, Walwick och landtrådet i Estland Wilhelm
Ulrich nämndes som lämpliga. Under en stor del af augusti
tog sig regeringen ferier; först mot slutet af månaden återtogos
regeringsbestyren. Sten Bjelke, som då hemkommit, medförde
från Polen en begäran, att Sverige ville uppskjuta ratificeringen
af freden i Kardis. Men vid denna hade man med den hållning
Polen intagit ingen synnerlig anledning att fästa afseende; man
öfverlade i stället under den följande tiden lifligt om legationen.
Frågan om personerna var före; af någon anledning hade tanken
på Ulrich öfvergifvits oeh i stället för denne sattes landtrådet i
Estland Johan Hastfehr.1 Men äfven en annan
personalförändring kom på tal och verkstäldes. Man hade ju för afsigt
att, såsom riksdrotsen uttryckte sig, icke blott »stabiliera» en
god vänskap med tsaren, utan ock att hos honom förrätta något
»important»; man kunde då riskera att stöta honom för hufvudet
genom att icke ställa ett riksråd i spetsen för legationen. Ehuru
Banér redan erhållit underrättelse om sin blifvande mission såsom
legationens »caput» och förklarat sig villig att mottaga detta värf,
vände man sig till Bengt Horn med begäran, att han måtte åtaga
sig det; och utan allt för mycket »excuserande» gick han in härpå.
Man diskuterade för öfrigt om medlen till legationen; ett förslag
att söka ett lån hos tsaren framstäldes och vann bifall —
regeringens penningebehof var stort, och om de franska subsidierna
hade man ännu ingen kännedom, — äfven andra värf för
ambassaden voro på tal, och Walwick uppsatte efter befallning ett
memorial om hvad som jämte ratifikationsverket borde förrättas
hos tsaren. Från ord till handling hade man emellertid svårt
att komma; Horn förklarade sig omöjligen kunna blifva färdig
på utsatt tid och regeringen hade redan beslutat att afsända
ryska translatorn Jonas Brandt till tsaren med underrättelse, att
1 Utnämnd till denna post 1650, död 1674. Anrep, Svenska adelns ättartaflor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
