Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
StRödda meddelanden och aktStycken
och Tjurbv, hvilket ock skedde. Sigfrid predikade därefter
kristendomen i alla Sveriges delar, återvände till sist till Värend och afled där.
S:t Sigfrids legend förekommer i en handskrift af Lars Uddsson,
hvilken afled som domprost i Linköping &r 1417. Efter legenden
följer en förteckning öfver biskoparne i Värend, nämligen Asraund,
Siward och Johan. Därefter förenades Värend i kyrkligt hänseende
först med Skara, sedan med Linköpings stift, men fick af k. Karl
Sverkersson en egen biskop, cistercienserbrodern Stenar, som likväl
för en tid miste fly från sitt stift till Danmark. Han efterträddes
af den högättade Johan Erengislesson, under hvars tid S:t Sigfrids
legend skrefs år 1205, den yngre k. Sverkers nionde år.1
Legenden har således tillkommit inom Växjö stift och gifver ett
uttryck åt den värendska kyrkans försök att tillägna sig så mycket
som möjligt af S:t Sigfrids verksamhet. Med k. Mildred menas
tydligen k. Etelred II. Att Olof Skotkonung till honom stått i närmare
förbindelse tinnes icke annorstädes uppgifvet. Att någon ärkebiskop
med namnet Sigfrid aldrig funnits i York är af föregående författare
framhållet; man har således, för att förhärliga den värendska kyrkan
så mycket som möjligt, gifvit Sigfrid en högre titel, som icke tillkom
honom — något som vi lätt kunna tänka oss, och därför något, som
ensamt icke är tillräckligt för att väcka misstro mot legenden.
Men det finnes en annan omständighet, som synes mig innebära
en giltig anledning till misstro. Sigfrid skulle på k. Olofs begäran
hafva öfvergifvit sitt fosterland och sin därvarande verksamhet. Han
tog vägen från England öfver Danmark; då han lämnade detta
land, skulle han väl hafva begifvit sig närmaste väg till den svenske
konungen, men i stället stannade han i Värend. Detta land låg icke
i hans väg, utan långt åt sidan. Den bekvämaste vägen borde hafva
varit sjövägen till tiötaälfs mynning, men i händelse han föredrog
landvägen, skulle han helt visst från Skåne hafva färdats norrut genom
det danska Halland eller genom Finnveden. Att från nordöstra Skåne
draga sig inåt det isolerade Värend —• därtill fanns ingen giltig
anledning,2 allraminst då hans bestämda uppgift var att skyndsammast
uppsöka den svenske konungen. Mig synes det därför sannolikast,
att berättelsen oin färden till Värend fore uppsökandet nf konungen
helt enkelt beror pA den värendska kyrkans ifver att vinna hög ålder
och förnämlig upprinnelse. Undren, som i legenden omtalas, »ro
tydligen tillkomna af samma anledning.
1 Äfven årtalet 1206 nämnes, men detta ltan svårligen förenas med
uppgiften om det nionde regeringsåret.
2 Legendens värendska författare eller väl snarare bearbetare synea hafva
haft medvetande därom, att detta afvikande från den raka vägen var egendomligt.
Han söker åtminstone motivera färden till Värend med påståendet, att detta land
var »det första nf Götalands delar mot söder». Det sydlign laget ar obestridligt,
men kan icke häfva den påpekade omständigheten, att Värend ligger afsides från
de atora stråkvägarna från banmark till Västergötland, där sammanträffandet med
k. Olof skall hafva ägt ruin. För öfrigt torde icke Värend hafva varit Götalands
sydligaste område på k. Olofs tid, ty Blekinge synes då hafva hört till Götaland
och den svenska konungens rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
