Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
koin öfver till Norge. Eskil behöfver icke hafva kommit med honom,
utan kan senare hafva uppsökt honom.
Att tysken Adam St den engelsman, soin i Norge benämndes
Sigurd, gaf namnet Sigfrid, är helt naturligt. Men när de två
Sig-fridar, som omtalas i de svenska anteckningarna och legenderna,
hvilka oriktigt slå ihop dera till en person, i Sverige kallas Sigfrid
och icke nordiskt Sigurd, hvilket ju borde legat så mycket närmare
till hands, som man i Norge använde denna namnform, så bör detta
konstanta bruk hafva haft något särskildt skäl, hvilket det återstår
att uppleta. Kan möjligen Adam af Bremen lämna någon
upplysning i detta ämne? Såsom präst i Bremen hade han det yppersta
tillfälle att taga reda på bevarade urkunder och anteckningar och på
den där förekommande traditionen från en tid, som låg föga aflägset
från den, då han skref sin historia om dc bremenska ärkebiskoparne
och om Norden. Hanä bekantskap med den danske konungen Sven
Estridsson, en frände till Olof Skotkonung ocli därigenom vittnesgill
i frågor rörande det svenska konungahuset, gaf honom ökadt material.
Att Adam var angelägen om en ärlig forskning och en trogen
berättelse, framgår otvetydigt af hans verk.
Han omtalar naturligtvis ärkebiskop Ansgar och hans åtgärdei
för Sveriges kristnande samt Unnes färd till Sverige, hans sjukdom
och död på Björkön år 936. Under ärkebiskop Adaldags tid (936—
988) skickades flera biskopar till Danmark, men Adam kan icke
uppgifva orterna, där de bodde. »Jag antager», säger ban, »att detta
berodde därpå, att i kristendomens outbildade tillstånd ingen af dessa
biskopar hade fått sig anvisad någon bestämd vistelseort, utan gingo
de, drifna af begär att planta kristendomen, hvar och en allt längre
bort, predikande Guds ord for de sina och för främlingar. Sådant
synes än i dag förhållandet vara bortom Danmark, i Norge
och i Sverige.» Adam har nog rätt däri, att de tre förra
fjärdedelarna af 1000-talet ännu voro raissionsbiskoparnes tid, men då
framstår det ock som föga sannolikt, att en biskopstol redan i
år-hnndradets början skulle hafva blifvit upprättad i det afsides liggande
Värend, hvarest utvecklingeli i öfrigt gick så långsamt, att orten först
ander 1300-talet fick en stad. Odinkar d. ä., som hörde till
Danmarks konungaätt, verkade under Adaldags tid i Sverige.
Arkebiskop Libentius styrde det bremenska stiftet åren 988—1013.
Adam berättar, att Olof Trygvcsson döptes i England och därifrån
förde kristendomen till Norge — hvilket stämmer öfver ens med de
isländska berättelserna. »Andra beratta, ott äfven då biskopar eller
präster utgått från England (till Norge), för att predika evangelium,
och att Olaf in. fl. blifvit döpta af dem, af hvilka den förnämste skall
hafva hetat Johannes.» Adam låter det vara oafgjordt, huruvida detta
är sant. Att biskop Johannes fanns i Norge på k. Olaf
Trvgves-sons tid, är genom den isländska berättelsen säkert. Adams ovisshet
i detta afseende visar, att förbindelserna mellan Norge och Bremen
omkr. år 1000 och något senare voro knappa; detta kan hafva
bidragit till den ofördelaktiga skildring, som Adam lämnar af k. Olaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
