Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frjbram, bkrichte des kai8. oesandten franz von lisola 35
Desnoyers bekanta bref, samt »Urkunden und Actenstücke des kurfürsten
Friedrich Wilhelm», andra och sjunde delarne.
Lisolas viktigaste uppgift var att motarbeta d AvaugourB
fredsförslag. För att nå detta mål skydde han inga medel; på eget bevåg
till och ined, hotade han, att Österrike genast skulle eluta förbund
med Sverige, om polackarne antoge ett dylikt, och lyckades äfven
omintetgöra ett tillärnadt möte mellan Karl Gustaf och Johan Kasimir,
för hvars följder han fruktade.
Efter att hafva erhållit ratifikation på det ofvannämnda fördraget
af 1 dec. 1656 mellan Polen och Österrike, afreste Lisola i mars
1657 på Johan Kasimirs och andra polackars begäran till Wien för
att där föra Polens talan. Bättre sakförare kunde de ej få. Därom
vittna två på en gång klart och varmt skrifna memorial (dat. 23 mars,
början af maj), hvilka äro Bynnerligen värderika för uppfattniugen af
den politiska ställningen. Utgifvaren af Lisolas rapporter anBer, att
det var genom det första af dessa memorial, som kejsar Ferdinand
efter långvarigt vacklande vanns för krigspolitiken. Hans snart
inträffade död fördröjde endast för en kortare tid afslutandet af ett
nytt fördrag af den 27 maj mellan kejsaren och Polen, hvarigenom
den förre förband sig ej blott att medla utan äfven att i nödfall
gripa till offensiven.
Redan före fördragets afslutande var Lisola åter hos Johan Kasimir,
såsom hvars fullmäktige han i juli afsändes till kurfursten af
Brandenburg.
Nu ansåg LiBola stunden kommen, då kurfursten ined verklig
fördel för Polen kunde lockas från det svenska förbundet. En
diplomatisk täflan började mellan honom och den franske gesanten samt
Karl Gustafs utskickade, grefve Schlippenbach. Lisolas rapporter
lämna en ypperlig inblick i denna täflan, hvilken, som bekant, Blutade
med Lisolas seger och fördraget i Welau af den 13 sept., hvarigenom
Johan Kasimir erkände kurfursteus suveränitet öfver Ost-Preusseu.
Lisola hade Johan Kasimirs hemliga instruktion vid dessa
förhandlingar, men var icke desto mindre kejsarens sändebud och
förhandlade å dennes vägnar om en närmare anslutning mellan Österrike
och Brandenburg. Härvidlag kommo naturligtvis i betänkande det
ännu ej försiggångna kejsarvalet med ty åtföljnnde val kapitulation.
Kurfursten var fast besluten lämna Leopold sin röst, men ingalunda
för intet. Gamla anspråk upptogos; nya framställdes.
Dessa underhandlingar mellan Österrike och Brandenburg, som
fortgå ända till dess ett fördrag ingicks den 9 febr. 1658, belysas
genom några af Lisolas rapporter, deBto värdefullare, som iuga protokoll
rörande dessa förhandlingar lära finnas eller af Pufendorff begagnats,
och som de i »Urkunden und Actenstücke» del. VIII meddelade
underrättelserna äro knapphändiga och hufvudsakligen angå den
branden-burgske gesantens forhandlingar i Wien.
DärstädeB hade man hoppats, att kurfursten genast efter afslutandet
af fördraget i Welau skulle infalla i Pommern, och detta skulle göra
hvarje Österrikes aktiva ingripande obehöfligt. Kurfursten åter fore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
