Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
CLAES FHBDB1K HOBN
och liksom föreningen vara beroende af stortingets beslut om förändringaT i
grundlagen, hvilken grundlag visserligen var identisk med
själfständighetsförklaringen, dock ingalunda likasom denna erkänd af Sverige vid conventionen i
Moss, som alltid förutsatte konungens erkännande.
Hade svenska coinmissariernas ställning varit mera fast än den i sjelfva
verket var och intet inflytande utöfvats på sidan om dem, så är troligt att en
sådan oct icke blifvit dem lemnad, ej heller så beredvilligt emottagen.
Sanningen fordrar det erkännande, att flere mellanlöpare funnos, som från
Fredrikshall till Christiania öfverförde förhoppningar om eftergifter, hvartill
commissarierne icke voro berättigade. Dessa funno derigenom sitt inflytande
på stortinget mycket förlamadt och möttes af stegrade fordringar.
13 Denna förmodan var ej ogrundad. Föreningen ogillades af engelska
parlamentet, som derföre ville göra ministèren ansvarig. Det hade också erfordrats
kejsar Alexanders närvaro i London för att utverka lörd CaBtlereagh’s bifall till
Norges införlifvande med Sverige.
Troligen påskyndade kronprinsen föreningens afslutande tor att ej äfventyr»
det Norge skulle gå samma väg som Guadeloupe, öfvertygad om att komma
till rätta med nödiga förändringar i grundlagen. Men Carl Johan mäktade ej
omgöra sitt eget verk, och jag betviflar äfven, att Carl XIV tänkte såsom Carl
IX yttrade om sin son: »ille faciet». Factum är, att vi belefva en tid, då
ytterligare eftergifter af svenska regeringen stegra norrmännens anspråk och öka
svenskarnes harm. NorgeB fordran på lika politisk vigt med Sverige, utan att
erkänna motsvarande förbindelser till dess upprätthållande, är medgifven; äfven
uti antagna yttre tecken af nationalitet för Norge, allt mer och mer skiljaktige
från Sverige. Så ür fallet med arméens fälttecken; så med en serskild
örlogsflagga för en flotta, som ej finnes; men hvarigenom händt, att från svenska
con-sulaten kring hela verlden numera svajar en brokig så kallad unionBflagga, som
inger ringa begrepp om den svenska nationalitet man anser uppoffrad med det
urgamla, välkända och respecterade gula korset. Norges anspråk på egen
utrikes beskickning är så vida efterkommen, att norrmän, som i främsta rummet
nnse sig pligtige att representera republiken Norge, äro anförtrodde konungariket
Sveriges diplomatiska angelägenheter, dervid trassel med utländska makter
möjligen kan uppstå, då denne konungamaktens representant besvurit en grnndlag,
som ställer stortinget öfver konungen i beslutande rätt. Länge har Sverige
saknat uti en svensk riksståthållare en representant af konungamakten, sådan
den af svenskarne erkännes.
Långt ifrån att sympatierna mellan folken på ömse sidor af Kölen genom
dessa unions reformer vunnit styrka, synes motsatsen hafva inträffat, och om
inan å norska sidan allt jemt beräknar, hvad som står att ytterligare vinna,
börjar man å den svenska att öfverräkna sina förluster på föreningen, sådan den
blifvit afslutad och beståndande.
Säkert är, att Svenska kronan ingenting vunnit i anseende genom alla dessa
concessioner, och att Sveriges konung kan genom stortingets enväldiga beslut
tvingas att vidtaga åtgärder rakt stridande mot Sveriges väl och intresse. Att
så i längden icke kan fortfara är klart: men hur ett verkligt och förnuftigt
unionelt förhållande skall tillvägabringas, är en gåta som framtiden skall lösa.
Omständigheter och personliga förhållanden kunna fördröja eller påskynda
utvecklingen. Fruktansvärdt är, att den blir lika hårdt omtvistad som den af
Danmarks och Ilolsteins förhållande till hvarandra, då en revision af riksacten
möjligen kan ifrågasattas i anseende till dennas formvidriga tillkomst, såsom
föreslagen och antagen vid en och samma riksdag samt utan att sålnnda vara
svensk grundlag likväl förändrar grundlagens bestämmelser.
Skandinavismen är visserligen en vacker idée, men den har samma fel som
den om Tysklands och Italiens enhet, att ej kunna realiseras medelst
pennför-drag. Med svärdet i en hjeltes hand kunna endast de runor tecknas, som
antyda omtvistade folkföreningars afslutande.
M Hvad som sårade min känsla var den ifver, hvarmed Wirsén, vid detta eller
dylikt tillfälle, beskref Sveriges fördel af Finlands förlust. Det var med en
utmärkt dialectisk och sofistisk förmåga, den infödde finnen dref denna sats för
att betaga norrmännen den allmänna farhågan att blifva uppoffrade i ett krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
