Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
strödda meddelanden och aktstycken
specielt ett ord, som under betydelsen »trädets varg» är ett attribut i
fornnordisk smak till elden, i en något ändrad form och i betydelsen af
»trädskäraren» hänförts till Olof. Förf. uppvisar ock, huru man enligt
den tidens historiska metod och med den falska texten kunnat
konstruera hela berättelsen om Olofs färd till Vermland och vistande
därstädes. Den af hr W. rekonstruerade versen skulle åter i öfversättning
lyda: »Och vid sjön uppslukade elden Olofs kropp och Fornjotes
glödhete son löste rustningen från Sveahöfdingen. Sålunda gick för
lång tid sedan ättlingen af berömda [mäns] stam hädan fråu Uppsala.»
Alltså Olof dog och blef bränd i Uppsala: ett faktum sålunda, som
skulle blifvit konstateradt, ehuru visserligen af vida mindre innebörd,
än de fakta, som skoningslöst blifvit röjda ur vägen.
Men har vår fornhistoria genom hr W:s undersökning i viss
mån blifvit fattigare, har den oväntadt nog från ett annat håll, från
några danska runstenar från 10:de och ll:te århundradena blifvit
riktad. Professor L. A. F. Wimmer har i Köpenhamns universitets
festskrift med anledniug af det danska konungaparets guldbröllop
publicerat en afhandling om SönderjyllandIs historiske
runemmdes-mærker. Sammanställande inskrifterna på två af dessa, de s. k.
Ve-delspangstenarne, den ena f. n. förvarad i Kiels museum den andra
uppställd vid slottet Louisenlund, med de magra notiserna i ett par
krönikor (Adam af Bremen och Widukind), kommer han till följande
stycke svensk-danska historia. En svensk vikiugahöfding med namnet
Olof har kommit till Hedeby i Sönderjylland, gjort sig till herre
däröfver och grundlagt ett rike. Hans son Gnupa — ett barbariskt
namn — gifte sig med den danske höfdingen Odinkars dotter Asfrid och
efterträdde fadren såsom kouung. I ett krig mot Henrik I af
Tyskland (934) blef emellertid Gnupa slagen, tvungen att låta döpa sig
och gjord till skattskyldig. Han sökte och lyckades icke desto mindre
att utbreda sitt välde i Danmark, tills han angreps af konung Gorm
den gamle och föll i striden. Hans son Sigtrygg kan icke desto
mindre öfvertaga regeringen, tills han i sin ordning faller för Harald
Blåtand. Efter sin make har nu Asfrid, en ifrig hedning, låtit
anlägga en helgedom, ett s. k. »Vi». Här låter hon till minne af sin
och Gnupas son Sigtrygg uppresa tvänne minnesvårdar, ristade af
hennes män, den ena på svenska, den andra på danska, på samma
gång hon fick tillfälle att gifva uttryck åt sin trotsande hedendom.
I tre generationer hade sålunda en svensk konungaätt regerat i denna
del af Danmark. Det är intressant att jämföra den nuvarande
forskningens kritiska metod, här representerad af en i alla dess finesser
så hemmastadd man som professor Wimmer, med den historiska
metod hr Wadstein i nyss anförda uppsats har underkastat granskning.
Båda ha delvis en ringa utgångspunkt, ett par ord eller ett namc
att stödja sig vid, resultaten äro ganska djärfva, men bevisföringen
visserligen i väsentlig grad olika säker och tillförlitlig. — Äfven två
andra stenar, de s. k. Hedeby- och Danevirkestenarne, hvilkas inskrifter
hr Wimmer tolkar, lämna enligt honom bidrag äfven till svensk
historia. De äro resta till minne af män, som föllo vid Hedebys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
