Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 SAMDEL KIEOHELS RESA I SVERfGE 1586
de hållas i vagga, ligga i en liten rund kista, i ett stycke
urholkad af ett träd; denna kista är bunden vid ett rep, som är
fäst upptill vid en bjälke och sväfvar ungefär en aln öfver
marken, den gungar man fram och tillbaka.
På bänkarna, som äro täckta med halm, sofva drängar och
pigor, främmande gäster ligga på golfvet; men vill värdfolket
visa dem särskild ära, så låter man dem sofva på bordet.
Jämte hundar, kattor, höns och dufvor, som ingenting betyder,
hålla de äfven i rummet kalfvar, lamm, getter och så grisar, som
vanligen hafva sin plats i midten af stugan, och slicka en i
ansigtet nattetid, då man sofver. Då således människor och kreatur
vistas i samma rum, kan man föreställa sig, hvilken angenäm
doft där måste vara, då lukten ingenstädes går ut, om man ej
öppnar dörren, och en främling blir af den dåliga lukten mättare
än af den bästa måltid.
Vidare plägar husbonden alltid vara den förste vid bordet och
sitta ofvantill, hans hustru vid sidan, och har han rättighet att
under måltiden gifva ifrån sig en stark rapning (»grölzer») eller
flera sådana efter hvarandra, liksom hans hustru och barn. Jag
tror att det är för att roa främmande gäster i stället för att tala
till dem. Då någon har tillräckligt mat och dryck med sig för
att själf äta, och äfven bjuda sin värd, är han välkommen;
dessutom förstå bönderna att begära af en gäst muskott, kanel,
nejlikor, ingefära o. d.; men att få något af dem äfven för penningar
händer ej ofta. Deras dryckeskärl, som de sätta på bordet, består
af en stor, vid trästånka, som man måste lyfta med begge
händerna. — Kvinnorna äro af naturen sköna, finbildade och hvithylta,
och hålla sig i klädedrägten renliga, snygga och »adeliga»; jag vill
tro, en kan ofta ett fjärdedels år bära samma lintyg om halsen;
eljfcst i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika
sigener-skorna(!). Detta rör bondfolket, som bor här och hvar i skogarna
och ödemarkerna och aldrig kommer därifrån; för öfrigt är det
icke utan att det äfven i städerna finnes vackra kvinnor.
På skog hafva dessa båda landskap ingen brist, och fullt
upp med berg och klippor. Om vintern är det fullt upp med
snö och is, att man undrar på, hvad folket lefver af, då man
ser, att allt omkring dem är liflöst. Nog nu därom.
För att återkomma till min resa, så red jag i dagningen
från Hästaryd (»Hestorp»). Vi färdades denna dag på en mycket
bred väg, som förde oss ut ur landet. På vägen gjorde hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
