Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA RIKSRÅDETS PROTOKOLL
31
»hafver man vunnit besvnnerligen fyra ting 1) att sjökanten blifver
konserverad. 2) få ock våre arméer goda kvarter, 3) lärer sådant
gifva oss god anledning och occasion till traktat och frid, 4) vår
nation behåller sin reputation hos vänner och fiender». Man beslöt
att begagna sig af denna »härliga victoria» till fredsverkets forsättande
och till att ytterligare »perseqvera» fienden. De följande händelserna
skulle dock visa, att de förhoppningar, sora segern väckt, icke kunde
realiseras, utan att äuuu många svåra offer måste göras, innan freden
kunde vinnas.
Vid sidan af underhandlingarna i Tyskland fördes, såsom nämndt,
vidlyftiga sådana med Polen, samt äfven med Ryssland, Frankrike,
Danmark o. a. stater, men utrymmet tillåter oss dock icke att
närmare inlåta oss härpå.
Af inre frågor äro förhandlingarna om regeringsformen 1634 af
mycket intresse. Vi kunna emellertid rörande dem hänvisa till
Odhners arbete, som vidlyftigt redogör härför. I tidens riksdagshistoria
äro utan tvifvel de lägre ståndens börjande protester mot adelns
öfvermakt det, som mest tilldrager sig uppmärksamheten. Det var,
som bekant, prästerna, hvilka ledde denna opposition. Vid
riksdagen 1634 uppstår bl. a. en liflig strid om uttrycket vanbördig, som
förekom i adelns privilegier. Frågan var icke ny, men väcktes nu
åter till lif af prästeståndet, som önskade hafva detta uttryck ändradt.
Rådet förklarade, att ordet ingenting annat betydde än »odugsen» och
»visar praxis väl ut», heter det, »att därmed intet är ment det oadlige
ståndet, efter mången gemen mans son är nobiliterade och högt
uppsatte och hafva nu säten öfver några gamla familjer, såsom ock uti
krigsväsen kommendera förnämde af adel». Den medgörliga Paulinus
var nöjd med denna förklaring, men Johannes Rudbeckius svarade,
»man hörer ofta skottkålfvar för det ordet vanbördig, och det är väl
i sig själft ett nesligt ord». Bothvidius tillade: »den syllaba van
betyder ingenstädes något godt och fördenskuld kan det väl muteras».
Af större betydelse var den strid, som år 1636 uppstod mellan den
myndige Vesteråsbiskopen och regeringen. Att Budbeckius icke var
väl sedd af rådet är kändt; han, var ju den förnämste
oppositionsmannen på siu tid. Man bevakade misstänksamt hans handlingar
äfven som stiftschef, såsom framgår af marskens anmälan den 5 maj
1636 att Budbeckius i böneformuläret för drottningen och regeringen
insatt några ord, »hvaraf kunde kolligeras, att någre söka till att
trainera kriget i Tyskland till hennes Majestäts och någres privat
nvtto». Vid utskottsmötet i juni och juli s. å. skärptes misstämningen
dem emellan, särskildt därför att han var den förnämste motståndarèn
till det af regeringen påtänkta generalkonsistoriet. Han angreps nu
för sin bok Privilegia Doctorum, hvari han uppräknat prästernas
gamla privilegier från medeltiden men utelämnat Vesterås recess.
Vidlyftiga förhandlingar fördes i saken, i hvilka kanslern, som nyss
hemkommit, tog en verksam del. »När vi se uppå Rudbeckii bok»,
yttrar kanslern en gång, »skola vi befinna, att han aldrig går ifrån
sin vana att antasta regeringen, rådet och adeln. Nu hafva vi i vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
