Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
RUDOLF KJELLÉN
således RF. på det bestämdaste tillerkänt den s. k.
verkställande makten en del, och en öfvervägande del, i lagstiftningen.
Icke nog härmed, äfven emot domaremakten stå lagstiftningens
gränser utan skarp bevakning, ty § 87 föreskrifver vidare, att
Högsta domstolens yttrande skall inhämtas både öfver den lag
som från riksdagen kommer till konungen, och öfver den som
han är sinnad att inför riksdagen lägga; och § 19 ger samma
H. D. en rätt att förklara lag, hvarvid riksdagen i § 88 blott
har ett veto. På statsmaktens viktigaste fält, lagstiftningens,
har vår RF. således så totalt öfvergifvit Montesquieus recept,
att tvärtom alla tre hans makter där samverka.
Doktrinen vill vidare, att domaremakten skall vara på samma
sätt kringgärdad emot de andra, i domarnes händer, sedan de en
gång fått sin utnämning. Vår § 36 stöder detta genom att
förklara dem oafsättliga; men, väl att märka, detta är icke någon
undantagsställning för dem, utan alla ämbetsmäns normala
privilegium. § 104 räddar sedan H. D:s domar från riksdagens
klander, men blott for att § 103 skall kunna så mycket
hjälplösare blottställa honom för det inflytande som riksdagen genom
sin opinionsnämnd kan på hans personalsammansättning utöfva;
således ett stort undantag från § 36 och därmed ock från
Montesquieus regler. Och ett ännu större afsteg från schemat bildar
§ 21, då den ger konungen själf två röster i H. D. och således
lämnar direkt dom i verkställande maktens prerogativ. Vi se
åter huru alla tre maktsubjekterna mötas på ett falt, som enligt
teorien borde ograveradt tillhöra en eada af dem.
Gå vi sedan in i RF:s detaljer, så stöta vi nästan vid
hvarje steg på dylika undantag från doktrinen. Ämbetsmän
och domare sitta utan hinder i riksdagen,1 riksdagsmän i
statsrådet; statsrådets främste man är tillika ordförande i H. D. (§ 5);
tvänne statsråd deltaga i H. D:s dorn Öfver krigsmål (§ 20),
liksom omvändt tvänne justitieråd i statsrådet vid lagstiftning
(§ 26); konungen utser talmännen i tre stånd (§ 52), en rätt
så mycket betydelsefullare som dessa talmän genom sin
propositionsvägran kunna kvälja riksens ständers beslut (RO. § 55). Att
ingen upplösningsrätt förekommer, kan icke anföras som ett
motbevis, då den politiska betydelsen af detta institut knappast
1 Den enda skillnad som i detta fall göres är, att regeringens medlemmar
och justitieråden äro utestängda från utskotten, RO. § 41. Jfr Rosenstein i KU.
d. 5 juli, mem. ss. 143 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
