Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
OTTO SYLWAN
hvilken förestafvade hans beslut — såvida icke hans frisinne
ytterst berodde på den omständigheten, att, såsom af Oelreichs
nyssnämda forslag framgår, afgiften erlades först efter det cen~
som tecknat sitt imprimatur.
Man kan ej annat än förvånas öfver, att kanslikollegiet lät
sig nöja med Oelreichs sätt att handhafva sitt ämbete. Var-*
ningar hade, såsom kollegiet själf flera gånger yttrar, ingen
verkan på honom, och för kraftigare åtgärder ryggade det tillbaka,
ehuru ansatser till sådana nog kunna spåras. Af alla Oelreichs
förseelser var censuren af Forskåls bok den svåraste och mest
uppseendeväckande. Oelreich hade därtill i sin försvarsskrift
»brukat emot kollegium en hård och oanständig skrifart», och i
stället för att visa sig nedslagen af kollegiets allvarsamma
föreställningar, hade han just vid denna tid inlämnat det
ofvannämnda ironiska memorialet. Och då vederbörande, sedan
förbudet mot Forskåls skrift offentliggjorts, trodde sig hafva fatt
ett slut på denna segslitna sak, inlämnade Oelreich till rådet en
ny skrift mot kollegiet. Han blef afvisad, författade en ny och
fick äfven denna tillbaka. Men han gaf ej vika; då rådet ånyo
sammankom d. 5 mars 1760, fann det på sitt bord den sista
Oelreichska skriften, som genom en vaktmästares hjälp ditskaffats.
Vaktmästaren erhöll en skrapa, och rådet infordrade
kanslikollegiets yttrande öfver censorns beteende, som syntes »ganska
sällsamt och otjänligt». Kollegiet förundrade sig öfver, att man
ånyo begärde dess utlåtande, då det en gång uttalat sin mening
om det memorial, hvari det blifvit angripet och missfirmadt af
censor. Under öfverläggningens fortgång d. 7 och 12 mars
förklarade Höpken, att ehuru Oelreich, såsom senast Ugglas bok
om Sveriges vapen visat, trots upprepade påminnelser icke bättrat
sig, kunde man dock ej ställa honom inför kanslirätt, enär det
ej kunde bevisas, att hans syfte varit elakt, oeh dessutom en
sådan åtgärd kunde tydas såsom ett försök att hindra hans
befordran, hvilket Oelreich själf låtit påskina. Höpken nöjde sig
därför med att föreslå tillsättandet af en medhjälpare, ett
»substitut». 1
Innan något beslut härom fattats, hade Oelreich genom en
ansökan om en ledig kanslirådsplats gifvit kollegiet ytterligare
auledning att taga hans antecedentier i öfvervägande. Censuren
1 Redan d. 2®/3 1759 hade O. anhållit, att Wilde skulle få biträda honom
på eget ansvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
