Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
OTTO SYLWAN
rande parten. Han lät nämligen tillkännagifva sitt återinträde
i tjänstgöring »genom utskickad betjänt», en sidvördnad, som så
häftigt upprörde de båda i kanslikollegiet sittande riksråden Höpken
och Ekeblad, att de genom hofkanslern läto till protokollet uttala
sin förtrytelse. Kollegiet tillgrep sitt gamla palliativ och beslöt d.
16 sept. att gifva Oelreich en varning och antyda honom, att
han hade att befara »en än eftertryckligare åtgärd». Varningen
meddelades på de båda excellensernas råd skriftligen; de hade
väl haft en ledsam erfarenhet af Oelreichs »viga mun».
Till substitut utsågs Wilde, om hvars förordnande till
medhjälpare Oelreich själf förut anhållit. Nu blef det snart slut
med enigheten mellan dessa bägge herrar, ty Wilde började,
såsom Oelreich klagade i kanslikollegiet d. 12 dec. 1760, att
uppträda såsom »en hufvudman vid censuren», hvilket kom oreda
åstad och minskade Oelreichs inkomster. Kollegiet uttalade med
anledning häraf d. 14 jan. 1761 såsom sin mening, att Oelreichs
afsikt blott vore att välta allt besvär och allt ansvar på Wilde;
för öfrigt sväfvade kollegiet fortfarande i okunnighet om, att
Oelreich hade andra inkomster än lönen. Saken hänsköts till
rådet, som åter sköt den ifrån sig; fortfore Oelreich i
»skiljaktigheter» heter det d. 14 juni, borde kollegiet döma innan saken
drogs för högre myndighet. Men det var just en afgörande dom,
kollegiet ville undvika; saken fick därföre hvila, och ej häller de
nya klagomål, som ingingo från Oelreich d. 11 nov. 1761 och d.
13 jan. 1762 föranledde till någon åtgärd.
Det blef snart tydligt, att man genom att förordna två
censorer blott kommit ur askan i elden. Nordencrantz hade under
intrycket af sitt ansende i riksdagen fått sina 1756 förbjudna
»Tankar om frihet i bruk af förnuft» lösgifna af kanslikollegiet
d. 25 nov. 1760 och utgaf nu en mängd andra politiska skrifter,
dem hans vän Oelreich gaf imprimatur. A andra sidan befordrade
Wilde med bifall af kanslikollegiet (d. 13 jan. 1762) till trycket
en stridsskrift mot Nordencrantz, hvilken Oelreich förbjudit.
Nordencrantz, den ifrige tryckfrihetsvän nen, fann det nu vara en
straffvärd tilltagsenhet, att »querellera» en riksdagsman i tryck.
En tidskrift, vid namn »En fri svensk», behandlade ostraffadt
politiska frågor och kämpade isynnerhet för tryckfrihet.1 Stånden
1 Kanslikollegiet begärde d. 24/a 1761 åtgärder af justitiekanslern emot
boktryckaren på grund af skriftens höga pris. Såsom författare uppgifves än D. Hel*
singius, än en notarie M. Pihlgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
