Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF WACHTMEISTER OCH J. L. HÅRD
227
emedan Laudon i största hast utan svärdslag dragit sig
tillbaka från Elbe till Iser. Vid inbrottet i Böhmen tillhörde
general Hårds friregemente avantgardet och deltog i flera
skärmytslingar. I dessa strider var äfven Gustaf Wachtmeister med
och mottog således i dem elddopet. Och kort därefter fick han
utbyta sin plats som premierlöjtnant vid regementet mot den af
adjutant hos general Hård.
Från Münchengrätz lät Laudon underrätta kejsaren, att allt
vore förloradt, om han i sin ohållbara ställning måste leverera
drabbning. Blott på kejsarens uttryckliga befallning kunde han
företaga sig ett sådant vågstycke. Kejsaren begaf sig därför själf
till Münchengrätz. Därifrån skref han den 14 aug. till sin moder,
att fältmarskalken omedelbart vid prinsens inmarsch tappat
hufvudet, ty han hade i stället för att enligt aftal försvara den
starka ställningen vid Niemes flytt undan för fienden utan att lossa
ett skott och utan att till denna stund ens hafva sett fienden.
Därigenom hade han prisgifvit Elbelinien och låtit fienden utan det
minsta motstånd komma ut ur bergspassen. Ehuru ingen hotade hans
ställning, hade han till och med tänkt utrymma Münchengrätz; det
var endast genom kejsarens ankomst han hade hindrats att taga
detta steg. Laudon var visserligen förtviflad öfver hvad han
låtit komma sig till last, men kejsaren skref i slutet af sitt bref,
»det onda är icke att böta, om icke freden kommer till stånd,
hvilket voro det bästa», ty i annat fall »måste vi under de
närmaste dagarna draga oss tillbaka bakom Elbe, och konungen
skall då hafva hela landet i sina händer». Faran var verkligen
öfverhängande för Österrike. Och hade nu prins Henrik varit
vuxen sin uppgift, skulle Österrikiska monarkien ha kommit
i en mycket farlig ställning. Om prins Henrik, som stod vid
Niemes, ryckt fram för att förena sig med konungen, som tågat
sin broder till mötes ända till Hohen-Elbe, sä skulle de bägge
preussiska härarna genom ett koncentriskt framryckande till
Iser tvungit kejsaren att lämna sin oangripliga ställning vid
öfre Elbe. Och kejsaren skulle sannolikt först vid Kuttenberg
kunnat göra halt. Halfva Böhmen skulle då hafva varit
förloradt för honom, och preussarne i detta fälttåg vunnit en
afgörande öfvervikt. Prins Henrik lät visserligen general Hård
närma sig konungens här, men Hård måtte ej ha fått utföra
sin rörelse, ty prins Henrik verkställde hvarken denna
förening, ej heller ryckte han fram mot Iser. Däremot fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
