Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAREST GRÄFDE SIG 01.AP HARALDSSON UT UR MÄLAREN? 269
lågo närmast, både på människor och gods och tog från dem det
största krigsbyte. Och var Olaf icke blödig, utan visste, hvar han
skulle göra väldig härnad, ty Olaf var icke utan sak mot Svearne,
hvarföre han for mycket hårdt fram mot dem för Sigrid Storrådas
skull. Men Olaf Svenske, som rådde öfver Svithiod, när detta skedde,
var hennes son. — Olaf Svenske ärnar nu angripa sin namne Olaf,
då vintern började och is lade sig på vattnet. Då fattade Olaf
Haraldsson det rådet, att han lät fälla" en stor skog och lät föra den
ut på isen och upplägga bål rundt omkring skeppen på isen. Men
när isen låg starkast på vintern, då lät Olaf lägga eld i och
uppbränna bålen och sedan bryta upp isen med stora träd, och var isen
aldrig så stark under vintern, att det icke var upptinadt omkring
skeppen. Och var han där under vintern och hade ej mer än 3
skepp, ty han hade sändt bort en del af sin här på hösten. Där
låg Olaf den vintern med sitt folk, och Svearne togo honom icke
tillfånga, såsom de tänkte. Men om våren, då isen var borta från
vattnet, då sände Svearne bud till Olaf Svenske, sin konung, att han
skulle samla både en stor här och ledung, och säga, att nu månde
Olaf Haraldsson icke komma undan, om de vilja bevaka honom. Men
så är sagdt, att Olaf Haraldsson ej förr blef det varse, än skeppen
vid utloppet lågo så tätt, som de kunde flyta, och utloppet var påladt,
såsom sed är i österväg att påla emot ofred. Och det var ej
sannolikt, att få skepp skulle komma ut, där icke ens många skulle kunna
det. Men ned ifrån landet kom Olaf Svenske med så stor här, att
det såg ut på alla stränder uppåt landet, som det vore en skog.
Och var Olaf Digre med endast tre skepp där emellan ledungen och
landthären, och tycktes Olaf Haraldssons följeslagare ej lätt att styra
undan från den plats, dit de voro komna. Men Olaf Svenske, som
styrde en så stor här, som där var samlad både till lands och sjös,
tänker att den digre mannen då icke skulle komma undan. Men
en låg strand, som heter Agnefit, gick fram på ena sidan utmed
vattnet, och är det ett långt näs. Där hade Olaf Svenske själf sin
fylking till motvärn på landet, och så mycket folk var på alla
stränder, att ingenstädes var att vänta, att man kunde komma i land.
Kap. 16. Men Olaf Haraldsson var kommen mellan denna stora
här. Då talade Olaf till sitt folk: tagen alla det råd, som I sen mig
göra. Sedan lät han draga upp seglen i topp, men vinden låg ned
emot Agnafit. Och då seglen voro uppdragna på Olafs skepp, styr
han mot Agnefit på Olaf Svenskes fylking; men vinden gick efter
Olaf Haraldssons vilja. Men när han kom närmare till land än vån
var, så att Olaf Svenske tyckte sig hafva den digre mannen och allt
hans folk i sin hand, då är sagdt, att Olaf Haraldsson föll på knä
och såg i sina händer; men då han så såg i händerna och i det att
Olafs skepp kommit till land, då tilldrog sig på ett underbart sätt,
att näset sprack sönder framför Olaf Haraldsson och just där Olaf
Svenskes fylkingsarm stod, och Olaf Haraldsson seglade där med tre
skepp igenom näset och ut till hafs med en mycket fräjdad färd,
såsom det går för alla dem, som Gud ger styrka; Men Olaf Svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
