Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
GUSTAF NERMAN
alldeles säkert är att han icke skulle hafva gifvit sig tid att
stensätta densamma.
Sedan många år tillbaka finnes icke ett spår af denna graf,
som till stor del fylldes dels 1854, då Dalkarsbacken om lades,
dels ock då Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg byggdes.
Den af Munch och Unger lämnade uppgiften, att vid
Ryssgrafven ännu skulle finnas ett »smalt och grundt sund»,
öfverensstämmer således alldeles icke med verkliga förhållandet.1
En annan mycket viktig omständighet, soin talar emot att
en utgräfning därstädes kunnat verkställas på en rimlig tid, är
den att jorden består icke af rullstens- utan krosstensgrus, eller
s. k. pinmo,2 som, redan hvad själfva namnet angifver, är en
den mest svårarbetade jordart man kan råka ut för, och
själfklart är, att strandbackarna då icke kunnat, enligt Snorres
berättelse, rasa. För att Olaf Haraldsson skulle där kunnat komma
ut och näset remna, har det omnämnda underverket, att, sedan
han fallit på knä, sett i händerna och antagligen bedt en bön,
eftersom han ansågs vara ett helgon, verkligen varit af behofvet
påkalladt.
Om läget för tilldragelsen yttra sig Munch och Unger vidare
i sitt företal följande:3
»Läget är i den legendariska sagan så mycket närmare
bestämdt, som det uttryckligen framhålles att nämnda mynning
varit »stikadr» d. v. s. spärrad med pålar, på sätt brukligt var
i land vid Östersjön »att stika fyrir ufridr». Ty ett sådant ställe
kallas just »stile» (se Snorre, Harald Hårf. saga kap. 17) uttaladt
»steh, hvaraf man således finner anledning till namnet på den
vid sundet anlagda borgen;» hvarjämte i en not tillägges: »namnet
skrifves oriktigt Stäket och härledes vanligen af att staka sig fram.»
Enligt hvad vi ofvan anfört är läget alldeles icke bestämdt
i den legendariska sagan, ty denna innehåller därom
ingenting annat, än att utloppet varit stängdt af pålar, samt att
stället, där näset remnade, varit en låg strand och en lång
1 Företalet till den historiska sagan, sid. XXII.
2 Erdman i Sveriges kvartära bildningar sid. 52 beskrifver pinmo med
följande ord: >en ntan ordning hopförd massa af gröfre eller finare grus och sand
eller af ett nästan stoftfint mjöl, i mer och mindre grad späokadt med inneliggande
större och mindre, kantiga, kantstötta eller kantrundade stenar och block, stundom
äfven något mera afrundade och p& ytan repade stenar (s. k. jökelstenar), det hela
mer eller mindre h&rdt sammanpackadt, ofta s& fast och tätt, att endast spettet
eller hackan förmår upphäfva det inre sammanhanget.»
3 Munchs och Ungers uppl. sid. XXII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
