Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. J. HÖPPENER
345
redan ofvan berättadt. I det Nordmanska målet, som hvilat
sedan 1767, lyckades Höppener den 14 april 1779 utverka åt
sig ett bref från K. M:t, hvari hofrätten erhöll befallning att
påskynda behandlingen. Då detta icke hade något synbart
resultat, uppvaktade Höppener den 11 febr. 1780 justitiekanslern
med en skrifvelse, däri han frågar »med vittnen utaf himmel
och jord, till allmänhetens rättelse, om en ny orättvisa skall
lägga både land och folk öde.»
Hofrätten blef slutligen den 5 mars 1781 färdig med en
förklaring öfver dröjsmålet; af ledamöterna från 1760-talets
början voro emellertid endast referenten i målet, hofrättsrådet R.
Bergenstråhle, ännu i tjänst, och denne ursäktade sig med att
Höppener aldrig ingifvit de 21 dokumenter, som anmärkts såsom
felande, och att han på tillfrågan sagt sig ej önska något slut
i saken. Presidenten Rosir, allmänt aktad för sin redbarhet,
intygade äfven, att Höppener ej, såsom andra målsägande brukade,
påmint honom om sitt mål, om hvilket Rosir intill 1779 varit
alldeles okunnig. Rörande advokatfiskalens uraktlåtenhet att
efter justitiekanslerns skrifvelse af 1759 upptaga aktionen mot
rådhusrätten, förklarade hofrätten, att detta dröjsmål nog
berott därpå, att han »hofrättens dom i målet förväntat till att
därutaf finna, huru mer eller mindre felaktige hofrätten
underrätternas domar i saken funnit» — ett ganska besynnerligt skäl.
I sitt svar på denna förklaring kallar Höppener allt hvad
Bergenstråhle yttrat »idel documenterad osanning»; att efter 20
års förlopp af honom begära handlingar, som han aldrig haft,
vore »orimligt och arglistigt, hälst han själf bäst vet, att hela
akten uti justitiekollegiet säges vara förkommen.» Då Höppener
vidare yttrar, att Bergenstråhle »sökt omskapa min kvittens på
rådstugurättens af Nordmans änka änteligen med tvång
fullgjorde dom till en föregifven förlikning», så må därvid anmärkas,
att kvittots ordalag, såsom ofvan nämnts, tyda på en
fullständig sådan. Höppener säger sig vidare hafva påmint både 1767
och 1774, utan att detta haft någon verkan;1 för öfrigt borde
väl ämbetsmän göra sin skyldighet utan påminnelser. »Men!
allsintet af hvad som bort ske, har fått ske: allt har måst efter
referentens despotiske behag gå mig emot och förloradt: et oleum
et operam perdidi: de brottslige hafva blifvit skyddade: konun-
1 H. hade 1774 i tryckfrihetsmålet jäfva t B., såsom den där fördröjt hans sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
