Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ÖFVERSIKTEN. OCH GRANSKNINGAR
1719 års så skarpt klandrade politik får här å nyo en mästerlig
och uttömmande behandling, som för alltid måste anses stadga
omdömet om densamma. Väl finnes det slapphet, oenighet och
oskicklighet hos de styrande, och privata intressen verka såväl på
drottningens och arfprinsens hållning som på de ledande svenska
statsmännens, men något tecken af förrädiska tankar och motiv hos vare
sig den ena eller den andra kan icke spåras, och beskyllningarna
härför må tystna för alltid. Så godt som enhälligt valdes den väg,
hvarpå man slog in genom preliminärfördragen med
England-Hanno-ver på sommaren 1719, och eftervärlden kan icke klandra detta
beslut eller ens förvånas däröfver. Att det ledde till så sorgliga
resultat, därtill bära knappt de svenska statsmännen den förnämsta
skulden. Den egoistiska och på högre intressen blottade politik, som
bestämde Europas statsmän efter utgången af de väldiga krigen emot
den franska universalmonarkien, var uttryck för en allmän afslappning
i politisk energi och moral, hvars första offer blef Sverige. Man kan
beklaga den brist på högre motiv, på ordhållighet och uppoffrande
kraft, som gjorde alla gynnsamma konjunkturer för gemensam kamp
mot Rysslands hänsynslösa inträngande i det europeiska statssystemet
till bedrägliga förhoppningar, som dogo och föddes på nytt i vexlande
skepnad, men ständigt med samma resultat; man kan också beklaga
de verkligt ogynnsamma omständigheter, som slutligen gjorde ända
äfven på alla förhoppningar, men man kan ingalunda kasta skulden
på någon viss politisk person eller någon särskild oförutsedd
händelse.
Lättrogenheten hos den svenska regeringen skyles dock knappt
af det naturliga begäret att gärna tro hvad man ifrigt hoppas.
Nätraån följer de svenska underhandlarne på deras resor till de
europeiska hofven, kan man icke undgå att känna, huru hela den
projekterade concerten emot tsaren sväfvade i luften utan stor utsikt att
någonsin blifva till verklighet. Redan Erik Sparres första samtal i
Hannover med Stanhope och konung Georg blottade tillräckligt det
ovissa i hela planen. Utan Preussens och Polens medverkan var
egentligen ej att tänka på ett anfallskrig emot tsaren. Då Sparre
händelsevis sammanträffat med Fredrik Vilhelm i Hannover,
begagnade han tillfället att uppvakta honom, ehuru icke försedd med
särskildt kreditiv. Fredrik Vilhelm ordade då mycket ifrigt om uöd-
dagsbeslutet så, som skulle den ifrågasatta kommissionen endast granska och
upphäfva de reduktioner, som blifvit gjorda utöfver 1680 och 1683 års riksdagsbeslut.
Adelns anspråk skulle således varit betydligt moderatare än vid följande riksdag
1720, då dess förhoppningar sträckte sig till omintetgörande af all redaktion
utöfver 1655 och 1680 års beslut, således äfven af den, som grundade sig på 1683
års reduktionsbeslut (s. 261). Stödet härför är S. U:s protokoll 26 maj hos
Cederschöld. Där heter det emellertid blott, att sedan konceptet till riksdagsbeslutet
upplästs, utlät sig frih. Ribbing vid den g, som angick reduktionen, att >&llt hvad
som till 1683 var fastställdt, borde därvid förblifva». Utom det att det ingalunda
är sagdt, att förslaget innehöll just Ribbings yrkande, behöfver detta icke tydas
såsom omfattande äfven 1683 års beslut och den därpå grundade reduktionen,
snarare tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
