Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE üNIONELL LITTERATUR. 159
Härvid är ock att märka, att man 1814 ej ens från norskt eller
danskt håll bekände sig till någon teori om att Kielerfreden blott
gällde Karl XIII personligen: denna teori -är af senare datum. I
stället anmärkte man då från norsk sida — liksom ock Rydin 1863
— att konung Fredrik VI väl kunnat afsäga sig Norge, men ej ägt
makt att öfverlämna det åt någon annan. Häremot visar hr V., att
Kongeloven icke, såsom Rydin antagit, gör Norge till en särskild,
oaf-händelig stat. Därtill kan läggas, att om man erkänner, att Fredrik
VI kunde afträda Norge, så har man erkänt honom såsom iunehafvare
af den norska statshögheten, men har detta skett, så följer däraf enligt
alla folkrättens regler, att han icke blott var berättigad att afträda
landet, utan äfven att afträda det åt hvem han ville. I Kielerfreden
har man också t. ex. i art. 15 och 16 bestämda stadganden,: som
visa, att Fredrik VI utöfvade denna sin stats höghet ej blott genom
afträdelsehandlingen, utan äfven genom direkta befallningar till norska
myndigheter om sättet för landets öfverlåtelse till dess nye suverän.
Var nu Norge afträdt till den svenske konungen, så måste allt,
som från svensk sida gjordes för att bringa afträdelse n till verklighet,
fä karakteren af svenska regeringshandlingar. Såsom bekant hafva
ock för nästan alla moment i arbetet på föreningens fullbordande
framtetts handlingar, som gifva hvad som gjorts från svenskt håll
en sådan egenskap. Om härvid för ett par moment fullt bevismaterial
ännu ej föreligger, synes det oss föga inverka. Om det nämligen
såsom här är historiskt ådagalagdt, att den allmänna uppfattningen
från både svensk och norsk sidai — på det senare lämnar hr V. å
sid. 57 flere bevis — var den ofvannämnda, och om det tillika är
ett faktum, att vid denna tid man i Sverige ej sällan handskades väl
lätt med konstitutionella former — t. ex. vid antagandet af
tryckfrihetsordningen 1812 eller riksakten 1815 — så finns ej heller skäl att
i frånvaron af formliga bevis på ett par punkter se ådagalagda afsteg
från den eljest gängse uppfattningen.1
Enige i fråga om Kielerfreden, äro de båda förf. det äfven i
fråga om Mosskonventionens karakter — den är för dem en traktat
mellan Sveriges konung, som i denna egenskap äfven är Norges, och
norrmännen, mellan undersåtar och deras laglige monark2 — men
skilja sig däremot i fråga om betydelsen af konventionens innehåll
och detta särskildt med hänsyn till den norska grundlagens karakter.
traité de Kiel le roi de Dannemarc céda à la Suède le royaume de Norvège avec
tous les droits de souveraineté tels qu’il les avait exercées.»
1 Till öfriga bevis i fr&ga om samtida svensk statsmannauppfattoing af denna
sak m& kär läggas äfven följande nttalande af 6. F. Wirsén frän den 10 April
1814: »Man har har velat afhandla de norska ärendèrna utan allt sammanhang
med v&ra vanliga former och ordningar, men jag ville väl fråga, hvilka ärender,
som närmare oeh direktare röra Sverige i dess allra Ömmaste delar än de
förevarande.» (»Handlingar af ett säUskap, 1831, VI sid. 60).»
2 Genom att erinra om Gustaf Vasas fördrag med smålänningarne den 14 okt.
1542 bryter hr Kj. ndden af Nils Höjers argumentation, när denne vill finna
det faktum, att Sverige underhandlade med Norge, oförenligt med ett kvarstående
på Kielertraktatens ståndpunkt, emedan »fördrag icke kunna slutas med upproriska
undersåtar». (Hist. T i ds kr. 1889. Granskn. sid. 83).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
