Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF WACHTMEISTER, HANS SLÄKT OCH HANS FÄLTTÅG 339
Wachtmeister icke var den bäste, som man kunde gifva detta
befäl, visade utgången. Att han i militärisk duglighet och fram-
för allt i erfarenhet, beslutsamhet och energi stod längt under
Döbeln och Sandels, är ock nu allmänt erkändt. Men hvarken
Adlersparre eller Adlercreutz gingo vid valet af befälhafvare ut
från den principen att de skickligaste därtill skulle tagas. Ad-
lercreutz’ ofvan anförda omdömen i brefvet till Wrede visa ock
klart och tydligt, att den förre ej ens förstod att uppfatta Döbelns
verkligt stora militäriska talanger. För Adlercreutz har nog äf-
ven, såsom för de flesta af hans samtida, den militäriskt-byrå-
kratiska principen varit den, som mest gjort sig gällande vid
befordringar.
Men har denna princip, samt, da det gällde Wrede, äfven
personlig vänskap hos Adlercreutz hufvudsakligen varit bestäm-
mande för att motsätta sig Adlersparres planer om förändringar
af befälhafvare, så ha ater rent politiska bevekelseyrunder hos
den sistnämnde varit vållande till att han velat genomdrifva
dylika. Det har förut påpekats, att Pukes utnämning var första
steget till att samla befälet öfver rikets hela krigsmakt i Adler-
sparres och hans partis händer. Ty denna utnämning möjlig-
gjorde Wredes och Wachtmeisters aflägsnande och ersättande af
Sandels och Posse. Kronan på verket skulle likväl sättas genom
att Adlersparre, sedan han sparkat undan sin gamle chef Arm-
felt, skulle få rycka till sig befälet öfver Västra arméen.
Hvad man än ma säga om denna plan, vittnar den dock om
en ärelystnad i stor stil. Men utom dessa bevekelsegrunder ha
det nog äfven funnits andra, nämligen fruktan för en kontra-
revolution och för utväljande af den afsatta konungens son till
kronprins. Dessa farhågor torde icke helt och hållet ha saknat
grund, ehuru Adlersparre som vanligt öfverdrifvit farorna. Att
Armfelt, samt äfven konungen och drottningen varit gynnsamt
stämda för prins Gustaf är säkert. Och Armfelt skulle nog
icke dragit i betänkande att använda den väpnade styrkan för
detta ändamål, om han haft denna till sitt förfogande. Däremot
äro Adlersparres misstankar mot Adlercreutz, att denne lätit köpa
sig af ryska politiken, så orimliga, att den förstnämndes egen
son själf erkänner detta.!
Men äfven hos Adlercreutz, om än icke i samma grad och
utsträckning som hos Adlersparre, torde politiska skäl samt per-
! Jfr Tidstaflor I, s. 164; Tegnér, Armfelt, III, 4. 221.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
