Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
ERNST CARLSON.
Därvid är af vikt, att vi först erinra oss, huru Karl
XII efter afslutandet af freden i Alt-Ranstadt (den 14
september 1706)1 med sin här, omkring 24,000 man stark,
inkvarterade sig i det kursachsiska landet och där spelade herre
nära ett år framåt. Genom sitt kvarstannande i Sachsen
ville Karl XIT först och främst aftvinga konung August
ett punktligt fullgörande af de för denne motbjudande
fredsvillkoren, hvilket han trots sin vanmakt i det längsta
sträfvade att undgå och endast steg för steg kunde förmå
sig att efterkomma. Vidare ville Karl XII under
vistelsen i det rika sachsiska landet förfriska och stärka sin
här för det förestående tåget mot Ryssland, hvadan
värf-ningstrumman flitigt rördes och nytt folk i mängd samlades
under de segersälla svenska fanorna. Härutöfver åsyftade
konungen egentligen ingenting.
Men under det Karl XII sålunda uteslutande var
upptagen af sitt eget verk, d. v. s. att frampressa fredens
fullgörande och att stärka sin här, samt därvid utsög och
sålunda äfven försvagade konung Augusts arfland, fruktade
man rundt om i Europa, att han ryckt in på Tyska rikets
område för att på ett. eller annat sätt blanda sig uti den
i mellersta och västra Europa då som bäst rasande spanska
tronföljarstriden. Furstar och sändebud samlades därför i
stort antal till Leipzig — ty närmare lät den unge
segerherren i Alt-Ranstadt dem i allmänhet ej komma —
för att erfara, hvad den svenske konungen egentligen hade
i sinnet. Man kunde ej föreställa sig annat än att ban ville
begagna sin lysande militära ställning för att på ett
afgörande sätt ingripa i striden mellan Ludvig XIV och dennes
motståndare, de allierade makterna. Det syntes för alla
uppenbart, att den af de krigförande parterna, i hvars vågskål
han kastade sitt segerrika svärd, skulle få öfvervikten.
Karl XII hade utan tvifvel, om han velat, vid
ifrågavarande tidpunkt med framgång kunnat uppträda såsom
fredsmäklare mellan Europas fejdande stormakter. Både
originalhandlingarua, särskildt grefve Wratislaws depescher till kejserliga
hofvet och kanslirådet Hermelins berättelser och bref, de senare
delvis förvarade i Bondeska arkivet â Eriksberg (brefven till Bark).
1 Då, ej annat uttryckligen angifves, följes här nedan clen 1700—1712
i våra officiella handlingar begagnade s. k. svensku stilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
