Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
STRÖDDA MEDDELANDEN OCII AKTSTYCKEN
klagade uttrycken förekommit i böneskriften, när den frambars till
honom för att få hans underskrift: »sådant kunde väl gifva orsak
till misstanke.» 1 juli samma år yrkade konungens utskickade till
Erik Sparre »flux» på några ord, som skulle förekommit i det revalska
rådslaget, nämligen att rikets innebyggare ville stänga riket för
konungen, och önskade veta, hvem som därmed menats. Under
förhöret med riksråden i juni 1591 på »Ryssesalen» drogs det också
fram om »rikets stängande». Ja, ännu 1592 förelades Erik Sparre
och hans olycksbroder ett förslag till förskrifning eller
syndabekännelse, där det, äfvenledes hette: »jag hafver ock storligen
förtagit mig på h. k. Maj:ts höghet, uti det att jag med andra tordes
undsäga h. Maj:t därmed, att undersåtarne här uti Sverige torde
stänga porten för deras k. M:ter, hvilket var mången iirlig svensk . . .
för när sagdt, att de skulle vilja understa sig att företaga ett sådant
förrädarestycke.»
Lika envist som beskyllningen upprepades, lika enständigt
bestreds den af de anklagade. De misshagliga uttrycken hade aldrig
förekommit i böneskriften. Erik Sparre tillsporde en gång en af aktens
undertecknare öppet, hvarföre både han och flere icke ville minnas,
huru det gått till i Reval och om de orden »stänga riket»
förekommo i rådslaget; han hade ju själf varit med om att underskrifva
detsamma. Den senare — det var Erik Abrahamsson Leijonhufvud —
sade sig ej veta det, men han »ville se efter.» Det borde han gjort
förut, menade Sparre, innan ban och andra gifvit bref och sigill
därpå. Vid ett tidigare tillfälle sökte Sparre bevisa sitt påstående
»med en rätt och sannfärdig copia». Det är bevisligt, hette det en
annan gång, »att samma ord finnas där intet, eftersom själfva
originalet, hvilket h. k. Maj:t i Polen utaf oss i ReHc blef
öfver-antvardadt, klarligen nog utvisar.»1 Där vi än fast hade satt samma
orden, ändock det med sanning icke skall kunna bevisas», hette det
i samma akt under ett försök att försvara uttrycket, ifall det hade
förekommit. Om den anförda försäkringsskriften anmärktes, att den
näppeligen innehöll en enda sannfärdig punkt.
Hvem hade nu rätt?
Att de anstötliga uttrycken en gäng förekommit, därom råder
ej tvifvel. De möta jämte ett par andra i samtidiga afskrifter och
motsvaras i den med många underskrifter försedda akt, hvilken
gemenligen ansetts vara originalet, af öfverstrykningar, där orden
med tillhjälp af utskrifterna kunna skönjas.2 För öfrigt ha
rådsherrarne själfva erkänt förhållandet.8 I ett utkast till
försvarsskrift, gjordt af Erik Sparre, heter det nämligen bland annat om
de nämnda orden: kan vell skie att de med ded förste hafve varid
1 Äfven på latin: »Ut autem rex regno interclnderetnr, ne verbum
(juidern ullum iioc in scripto extat.»
- De använda uttrycken voro, att undersåtarne torde blifva »fast
kallsinnige och ändoek, som värre är till att befrukta, att de samtligen töra
taga sig något fore och stänga riket för oss alla.»
0 Jfr äfven Claes Flemings ofvan anförda ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
