Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN.
och kommunala ämbetsverk. Lyckligt, om de utdömda papperen
någon gång hamnat i enskilda händer! Ämbetsverkets göromål åter
gå sin gilla gång, och man saknar icke det förlorade.
Men det kan hända, att en mellankommande part uppträder.
Akterna ha under årens och årtiondenas lopp börjat ändra karakter.
De voro från början endast af administrativt eller privat intresse,
och de ha förvärfvat historiskt enligt den populära regeln, att det
behöfs hundra år för att en handskrift skall blifva manuskript. Den
mellankommande parten är historieforskningen, och den uppträder
ingalunda med små anspråk. Den fordrar att ha akterna
tillgängliga, den åstundar att ha dem något så när ordnade, den önskar
upplysningar af sakkunniga vårdare, den begär sittplats, utrymme,
värme och ljus för sina arbetens utförande, och dessa många kraf
har den svårt att få tillfredsställda. De nuvarande ämbetsverken
ha i allmänhet inga arkivlokaler, akternas vårdare sakna den
fackmässiga arkivbildning, som erfordras för ett rationellt ordnande, och
äga vanligen ej heller de historiska förutsättningarna för att gifva
äskade upplysningar. Också kan man knappast under nuvarande
förhållanden begära detta. Det är ej gärna möjligt att som regel
fordra, att registratorn eller hvad vederbörande nu må heta i
ämbetsverket skall ha genomgått någon arkivteknisk förskola eller med sin
administrativa erfarenhet förena historiska studier. Det är lika litet
tänkbart att för dessa ändamål rekrytera ämbetsverken från
riksarkivet. Det måste betraktas endast som en lycklig tillfällighet, om
vederbörande af personligt intresse gör hvad han kan för att
öfvervinna lokala hinder, för att lätta forskarens arbete och för att själf
vinna någon mera speciell sakkunskap. Men härined kan
historieforskningen ej känna sig belåten.
Förtjänar då denna mellankommande part något större
undseende och äro dess lärda mödor verkligen värda, att något göres
för deras underlättande?
För historieskrifningen i och för sig behöfver ej något försvar
föras. Den har sin gifna plats hos ett lifskraftigt och sjftlfmedvetet
folk. Men ett par synpunkter, som för denna fråga äro af intresse,
torde förtjäna att framhållas. Historieskrifningen i Sverige liksom
annorstädes började som krönikeskrifning för att sedan öfvergå till
s. k. pragmatisk statshistoria, behandla dels förbindelserna med andra
länder, dels det egentliga statslifvet, dess växlingar m. m. sådant.
Hos oss, liksom hos andra nationer, är i detta afseende den fasta
stommen redan för länge sedan upprättad. Det är först tämligen
nyligen, som historieskrifningen vändt sig till andra arbetsfält, den
inre utvecklingen i inskränktare mening, folkets eget lif,
samhällsklassernas förhållanden, den ekonomiska utvecklingen, skatteväsendet,
seder och bruk m. m. Samtidigt därmed har under detta
århundrade den historiska vetenskapen i hög grad förbättrat och skärpt
sina metoder. Det har gått med den som med bergsvetenskapen.
Äfven på skenbart oansenligt och förut ringaktadt material ha båda
lärt sig att arbeta och att afvinna detsamma, om icke alltid guld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
