Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RITTO, ROLANDSKVADET
7
har allsidigt undersökts i lärda afhandlingar, och den har ofta
öfversatts både metriskt och prosaiskt. De nyfranska öfversättningarna
äro fjorton, de tyska fyra, de engelska tre o. s. v. En svensk
metrisk, ej assonerad öfversättning utgaf finnen frih. Hugo af Schultén
år 1887. Nu föreligger en dansk af Ritto.
Detta intresse är helt naturligt och berättigadt. Om också
läsningen af Rolandssången icke bereder en odelad estetisk njutning
åt oss, som icke finna nöje i sabelskrammel genom hundrade och
åter hundrade verser, så har den dock den starka känslans
omedelbara poesi och många med verklig konstnärlighet utförda episoder.
Men den har framför allt ett historiskt intresse. Icke så som skulle
dess framställning af de tilldragelser, på hvilka den hvilar, vara
något historiskt dokument. De hafva tvärtom på allt sätt
förvanskats af den förstorande, sammanrörande folkfantasien. Men
Rolandssången är ett sant och lefvande uttryck för den tid och de
förhållanden, hvari den uppstått. Det medeltida Frankrikes ledande
tankar och stämningar, kriget och vapenbragden i främsta rummet,
den oreflekterade religionsifvern, den uppoffrande hängifvenheten för
kung och land, vapenhrödraskapet och riddareäran, det är hvad som
finner en så full och äkta återspegling i Rolandssången. Det på
en gång mest förvånande och anslående häri är kärleken till
fäderneslandet, till detta dulce France, mot hvilket krigaren vänder sig i
dödsstunden, och hvars ära är honom dyrbarare än allt annat.
Fosterlandskärleken är annars ett diktarmotiv, som först sent
uppträder i Europas litteraturer. Så stark som i Rolandssången finnes
den ingenstädes under hela medeltiden, och Frankrike har i detta
fall som i andra litterära förhållanden skyndat före det öfriga
Europa och gifvit ett exempel, som dock blott sent skulle följas.
Det är således väl vardt, att Rolandssången blir känd i vidaste
kretsar, och därtill skall Rittos öfversättning säkerligen kraftigt
bidraga inom Skandinavien.
Den är gjord med stor pietet mot originalet i den berömda
Oxfordhandskriften Digby 23, hvars mening noga återgifves, hvars
vers efterbildas i stafvelseantal (10 stafvelser) och växlande kvinnliga
och manliga assonanser, och hvars strofindelning och ordning i
allmänhet följas. Utelämnadt är det mesta (75 strofer) af den senare
tillfogade Baligantepisoden, äfvensom några få andra strofer eller
verser. Tillagda äro äfven några verser efter Gautiers edition.
Med tillförlitligheten parar sig ett godt och ledigt språk, som tillika
är kärnfullt såsom de gamla bålda tider, det skildrar.
Hvad som däremot gör ett afgjordt olika intryck med originalet
är rytmen. Den är i originalet ej vidare bestämd än att eftertryck
faller på den 4:e och 10:e stafvelsen med cesur efter den 4:e. Det
är den franska nationalepikens vanliga versmått, och den förefaller
mycket hurtig med sin karakter af rask gång. Då de enda fixa
accenterna falla på 4:e och 10:e stafvelserna, verkar versen
hufvudsakligen jambiskt, och i jambisk rytm har af Schultén återgifvit
Rolandssången, så ock Th. Hagberg i de sparsamma utdrag, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
