Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än att vagga den lille, fläkta bort insekterna från
hans ansikte, betrakta den halföppna munnen
och de slutna ögonen, de små knutna händerna,
på hvilka solen stundom glindrade genom
löf-verket, och då gled tiden så omärkligt förbi,
medan fåglarna sjöngo ofvanför henne, och hennes
sinne uppfattade de tusen skilda ljuden från
lifvet omkring, liksom det aflägsna sorlet från
en klar källa, som rann någonstädes i fjärran,
utan att grumlas, utan att sina, ständigt lika
klar och ymnig.
Det hände en gång, att en bofink, djärf
genom hennes orörlighet, kom och slog sig ned
på hennes skuldra. Hon kände den lätta
beröringen af hans fötter som en smekning genom
klädningslifvet, och hon satt alldeles stilla, vågade
knappast andas, medan hennes hjärta började
klappa häftigt. Då fågeln flugit, brast hon
plötsligt i gråt, utan att själf veta hvarför — kanske
därför att hon var så lycklig. Minnet af denna
händelse lefde sedan länge kvar hos henne som
något af det bästa hon erfarit och blef för henne
som en sinnebild af hela denna tid med dess
tysta, mildt leende hågkomster.
Ty hvad som gaf den sin karakter, denna
tid, det var tystnad, en anande och väntande
tystnad. Och detta icke blott i yttre mening,
därför att hennes enda sällskap var barnet, som
antingen sof eller låg och stirrade med stora,
klara ögon upp i rymden, nej, tystnaden rådde
äfven inom henne, hennes tankar gingo med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
