Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig i ordning för att höra på sagor. Uttrycket
i hennes väsende sade tydligare än ord: nå, börja
nu, jag är idel öra!
Henrik Wilde förstod uppmaningen i hennes
blick, men kände en viss motvilja för att lyda
den. Han skulle velat tala om, gud vet hvad,
solskenet och den blå himmelen, fågelsången,
den lilla locken som fallit ner öfver hennes tinning,
ringen som hon bar på högra lillfingret, den
sällsamma makten af barndomsintrycken, om sin mor,
om allt som halft medvetet flög genom hans
sinne och som han kunde fånga i flykten — kort
sagdt, han skulle velat tala för att inlägga något
af hvad han kände i sin röst mera kanske än i
sina ord, för att lyssna till hennes röst, då hon
svarade och möta hennes blickar. . Men det
intresse, som lyste ur hennes ansikte, ställde en
fordran på honom, som han icke hade hjärta att
svika och som han var rädd för att svika, och han
tänkte med en leende resignation: nå, jag får
väl göra mitt bästa då!
»Nå, fröken, hvad är det ni vill veta då?»
sade han halft skämtsamt.
Hon rodnade som ett barn, gripen på bar
gärning, men fann sig så och skrattade.
»Ja, helst skulle jag vilja veta allt hvad ni
vet,» svarade hon.
»Men om jag nu icke skulle vara en så
märkvärdig människa som ni tycks tro?»
Hon såg tveksamt på honom och fick ett
litet veck i pannan, som han aldrig förr iakttagit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
