Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är Arne bekant med dem ?» frågade Henrik.
»Ja,» svarade doktorn, »de ha varit till
samman här en gång förut.»
Det sade han ingenting om, tänkte Henrik
flyktigt.
Ju närmare det led mot tiden för middagen,
dess rastlösare blef oron inom honom. Stundtals
kände han sig viss om att hon icke skulle komma,
att allt redan oåterkalleligt var slut, stundtals
vaknade åter morgonens förhoppningsfulla
stämning hos honom.
En kvart före fem var han uppe i sitt rum
och gjorde sig i ordning till middagen. Då
hörde han en vagn rulla fram och stanna framför
trappan. Han gick hastigt till fönstret och
såg ut.
Ja, det var trillan från Sätraskog med Agnes
och Elsa. I detsamma hans blickar fäste sig
vid hennes gestalt, försvunno alla hans tvifvel
och farhågor, och hoppet blossade åter upp inom
honom så starkt, att det verkade som visshet.
Det är ju omöjligt 1 tänkte han, det kan
icke vara sål
Den tanken syntes honom nu fullkomligt
ofattlig, att han aldrig skulle få sluta denna
gestalt i sina armar, han såg på den som man
ser på sin heligaste, okränkbaraste egendom. Han
såg fadern räcka henne handen för att hjälpa
henne ur trillan, och endast denna beröring syntes
honom som en kränkning af hans rättigheter;
han var färdig att ropa: rör henne icke, hon är min!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
