Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skri. Den skrattade gärna, och om den icke
skrattade så log den, den var full af upptåg,
vaken och iakttagande, och äfven då den
svärmade höll den sig gärna i solen.
Arne hade plötsliga, oväntade infall, som
tjusade Agnes.
Så äntrade han en gång upp i toppen af
en hög gran för att där uppe, där ingen skulle
kunna finna dem, skära in deras namn.
»Är du rädd?» ropade han, då den böjliga
grantoppen sviktade för hans tyngd.
»Nej!» svarade hon.
»Inte? Men om jag skulle falla ner då?»
»Det tror jag inte, då vore du inte den du är.»
Han svarade icke, och hon kunde icke se den
rodnad af stolthet som färgade hans ansikte.
Det hade verkligen aldrig ett ögonblick fallit
henne in att vara rädd, hon beundrade endast
hans djärfhet, äfven i dess pojkaktighet.
Då han slutat sitt arbete, reste han sig upp.
med den ena armen omfattande grantoppen, med
den andra svingande sin hatt till hälsning åt henne.
»Så synd att du inte kan komma hit upp,»
ropade han ned till henne. Den syn han såg
tycktes honom verkligen sakna en skönhet, därför
att icke äfven hennes blickar hvilade på den.
Rundt omkring honom sträckte sig
granskogen, topp vid topp, liksom ett haf af
mörkgröna, sönderslitna brottsjöar, bland hvilka här
och där furornas blekgröna kammar lyste fram.
Horisonten var trång, men gaf dock intryck af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
