Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon satt och betraktade hans silhouett, som
lampskenet aftecknade pä väggen. Det var en
markerad, originel profil, med spetsiga, något
ironiska drag. Men den lofvade mer, än hvad sjelfva
ansigtet höll, ty ögonen, som voro små och
kisande, gåfvo med sin matta, närsynta blick
intet ljus åt ansigtet.
»Mitt kära barn!» började han, och hans röst
hade en skiftning af allvar, — »det tillhör din
ålder att tala på detta sätt, — och jag är dig
tacksam för din goda tanke om mig. Men far man
vara med en smula i lifvet, så lär man sig snart,
att de der så kallade högre uppgifterna äro bara
humbug, — och då hamnar man slutligen på
ett så prosaiskt ställe som till exempel ett garfveri.
Det är en gammal visa och bitter för hvar och
en, som håller på att sjunga den, — men det är
ens eget fel. Allt i hop kommer sig deraf, att
man ställer både sig sjelf och sitt lif för högt.
Man dyrkar sig sjelf som en liten gud, och
glömmer, att man endast är ett vanligt kryp, en smula
intelligentare än andra, möjligtvis, men lika väl
som alla andra underkastad kampen för
tillvaron.»
»Men det fins ändå många, som trott på
en sådan der uppgift och blifvit stora män,»
invände Signe.
»Ta, — ta, — de der stora männen äro
vanligen så små, när man ser på dem rätt. Hela
deras storhet består egentligen deri, att de saknat
^ sjelf kritik. Hade de haft det, hade de fått syn
på sin egen ömklighet, så hade de tegat, gömt
sig undan och blifvit glömda,— som alla andra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
