Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jo, naturligtvis -litet! Men jag tror, att det
skall gå bra; jag liar arbetat så mycket med den,
— och jag tycker, att jag riktigt lefvat mig in
i den.»
Han hade märkt, att hon flere gånger
förstu-lct sett sig om; nu kastade hon åter en hastig blick
bakom sig, och han tyckte sig förmärka, att det
drog i mungiporna på henne som af ett kväfdt
skratt.
»Hvad är det, du ser efter?» frågade han.
»Jag, — ingenting, ingenting alls!» svarade hon
hastigt och började tala om någonting annat.
Han kände sig alldeles öfvertygad om, att det
var någonting. Han tappade med flit sin käpp,
och när han böjde sig ner för att taga upp den,
såg han i dunklet en manlig figur, som följde efter
dem på något afstånd. Han fortsatte sin väg, som
0111 ingenting händt, men han bjöd henne icke å
nyo armen, och hon kände, att hans blick
hvi-lade skarpt på henne.
Det rådde en stund en plågsam tystnad.
»Nå, — du har väl fått många beundrare?»
frågade Volmer slutligen med en röst, som han
ville göra skämtande, men som blef sarkastisk.
Signe skrattade tvunget. Hon kände med sig,
att hon anklagade sig med sitt sätt, men
derige-nom blef det endast ytter värre. Efter en stunds
tvekan fattade hon ett raskt beslut och svarade:
»Ja, —■ inte är det så alldeles utan. De
unga herrarne äro i allmänhet mycket förtjusta i mig.
»Och du känner dig naturligtvis mycket
smickrad deraf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
