Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta stora, oerhörda skulle ske! Hon såg utan
saknad allt annat uppslukas i en mäktig passions
brusande hvirfvel.
Då hon afsändt brefvet, började hon packa
in sina saker, ordnande allt för sin resa. — Hon
visste ju så väl, att det var förgäfves, att han
skulle besegra hennes motstånd, hindra henne från
att utföra sitt uppsåt — eller, — eller resa med
henne, — långt, långt bort. Hon endast
väntade, — väntade på det, som måste ske.
Då Volmer på morgonen steg upp utan att
hafva fått en blund i sina ögon, kände han sig
som efter en genomrucklad natt, förkrossad,
ut-brunnen, öm både till kropp och själ och
intagen af denna vedervilja för sig sjelf, som
kommer en att tycka, att den förskämda smak, som
klibbar vid gommen, är smaken af ens eget
af-skyvärda jag.
Hans lidelse, som under natten spelat
envålds-herskare, bleknade bort vid dagsljuset, slocknade,
förtärd af sig sjelf, kvarlemnande en känsla af
slöhet och liknöjdhet. Han såg tillbaka på det
skedda som på en orolig dröm, från hvilken man
vaknar med bultande tinningar och sönderbråkad
kropp, med en suck af lättnad återfinnande
lif-vets vanda verklighet omkring sig.
Med dagsljuset kom sjelfkritiken och ångern.
»Hur nära hade han icke varit att i ett ögonblicks
svaghet förstöra ett helt lif, störta i skam och
olycka en flicka, hvars enda stöd han var, hvars
framtid han tagit i sina händer!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
