Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan små, svarta myror underminerade marken
omkring rötterna; bromsar och humlor surrade
däfvet i luften; myggen och knotten stodo så
tätt som dam under alarne; fäflugorna gjorde
kreaturen galna, och de mindre flugorna, som
icke gjorde skilnad på folk och fä, delade sin tid
mellan menniskor, djur och matvaror. Och öfver
allt krälde det af maskar, små och stora; de
tycktes uppstå ur intet, inkräktade allt och förstörde
allt.
Det var rötmånad, maskarnes, ohyrans och
förruttnelsens förlofvade tid, den tid, då de små
äta upp de stora, — mera uppenbart än annars.
En af dessa dagar stod Signe i salsfönstret,
med trötta, liknöjda blickar skådande ut öfver
gårdsplanen, som låg gul och förtorkad framför
huset, öfver landsvägen, som strök dammig förbi
och öfver den mörka granskogen på andra sidan,
hvars toppar voro belysta af den nedgående
solens gula strålar.
Der slutade nu mera verlden för henne! Ah
— hennes ögon voro så trötta att aldrig se
annat än detta, — endast detta, dag efter dag!
Hon hade fallit af och blifvit blek. Det
var någonting matt och trånsjukt i hennes
väsende, något som särskildt framträdde deri, att
hennes handlofvar voro mycket veka, så att
händerna alltid hängde slappt och slakt ned. Dessa
matt och graciöst hängande händer gåfvo sin
karakter åt hela hennes väsende.
»Hon har bleksot!» påstod pastorskan.
»Flickan behöfver bli gift, det är hela
saken!» brukade pastorn svara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
