Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinden, kunde det vara — —? Ja, — det var
intet tvifvel mer! Det var Volmer!
Lydande sin första ingifvelse, dolde hon sig
bakom gardinen, så att hon icke kunde ses från
gatan. Härifrån följde hon honom med andlös
spänning, under det han långsamt och mödosamt
stretade sig fram på gatan. Han var resklädd
och bar en nattsäck i handen. Gestalten syntes
mera lutande än förut, men det var måhända
en följd af blåsten. Hon forskade ifrigt i hans
ansigte; det var slappt och uttryckslöst, matt och
gråaktigt som efter en längre jernvägsresa.
Blicken höll han riktad på marken framför sig och
och lyfte den icke en enda gång derifrån. Då
han var midt för porten, stod Signes hjerta
ett ögonblick still, — men han gick förbi. Snart
kunde hon icke mera se honom.
Hon kände ingen förbittring mot honom
längre, endast smärta och medlidande, —
medlidande med sig sjelf och honom.
Det var, som om ett helt skede i hennes
lif passerat förbi henne, ett ögonblick stått
lifs-lefvande framför henne och så försvunnit. Det
var ett sista afsked, — nu var det borta, —
borta! Hon kände sig till mods som en
lifstids-fånge, som föres in i sin cell, hvars dörr snart
skall tillsluta sig efter honom, och som
kastar en sista blick på allt det, som han aldrig
mera skall se.
Brunner kom hem till middagen i mycket
dåligt lynne, så mycket sämre, som det endast
var en småsak, som förorsakat det, några ord,
som han uppsnappat i förbigående. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
