Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han skall inte skratta mer, — han skall
inte skratta mer!»
Hon tycktes lefva i den föreställningen, att
alla hennes barn dött; — så förstod åtminstone
Brunner hennes ord.
Han blef blek och affallen denna tid, hans
gestalt böjdes, och håret grånade starkt vid
tinningarne. Hans sätt hade blifvit såsom dens,
som vistas i ett sjukrum; han gick försigtigt,
talade dämpadt och hviskande, var känslig för
buller, skrattade icke som förr högröstadt och
gnäggande, utan tyst och invärtes, — när han
numera någon gång skrattade. 1 stället för den
förre godmodige, gemytlige, lefnadsglade Herrans
embetsman, hade trädt den ödmjuke, undfallande,
milde gudstjcnaren.
Han hade böjt sig under slaget, tagit sitt
straff med ödmjuk tacksamhet. Kännande
Herrans hämnande hand öfver sig, hade han
bäfvat i sina innersta hjertrötter, stängt hvarje
knot, hvar klagan inne i sitt sinnes innersta vrår,
— så långt inne, att han icke såg dem sjelf.
Rädd att visa den ringaste skymt af högmod
eller uppstudsighet, som ännu en gång kunde
frammana den himmelska vreden, hade han som
en hund slickat den hand, som slog honom,
—-och då slagen upphörde att falla, smög han sig,
viskande på svansen, till sin herres knän, med
rädda, tacksamma blickar uppsnappande de smulor
af nåd, som denne blidkad lät falla.
Så vaknade Signe en morgon vid full sans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
