Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans, hennes eget och barnets lif, och som han
ansåg vara lika syndiga i sin öfverspändhet som
hennes förra vantro, men nu, då denna praktiska
fråga kom före, visade han en sådan fasthet, att
Signe slutligen måste gifva vika.
Men då Erik for bort, kände hon det, som
om något väsendtligt af henne sjelf glidit henne
ur händerna, det var, som om ett stöd blifvit
henne undanryckt. Och härtill kom oron för,
att allt, som hon byggt upp hos gossen, nu skulle
rifvas ner af främmande händer, att hans ännu
mjuka sinne lätt skulle taga intryck från den
nya omgifningen. Dagligen skref hon långa bref
till honom, fulla af varningar, råd och
förmaningar, och de timmar hon använde på dessa bref,
som bildade en slags religiös dagbok, voro
hennes bästa andaktstunder, då hon samlade ny kraft,
ny näring för sina grubblerier.
Men han hade dock efterlemnat ett tomrum i
hennes lif, ett tomrum, som icke kunde fyllas,
och som åt omkring sig, förstorades mer och
mer. Då började Signe att gå pä möten och
sammankomster; hennes tro förlorade sin första
styrka och rikedom, började fa behof af yttre
hjelpmedel för att hålla sig uppe, —
ceremonierna inkräktade på tankarne, orden på känslorna;
hon var ej längre sig sjelf nog, utan behöfde
hafva liktänkande omkring sig för att, stödd på
alla sidor, kunna tro sig stå lika fast, lika
orubblig som förut. Men under skolferierna, då Erik
var hemma, införde han ett nytt och friskt
element i hennes religiösa lif; hon återfann
det, som hon sjelf nedlagt hos honom under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
