Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett uselt surrogat bar det varit. Och så med allt!
Jag behöfde glädje för att kunna sjunga — och
hvilken glädje fick jag? Ett rus då och dål Jag
behöfde kärlek, tacksamhet, beundran — ja, Helge,
jag behöfde det I Och hvad fick jag? Usla honorar,
dåliga kritiker, litet smicker kanske I Jag kunde
inte dikta under tvifvel och misstro, och snart stod
jag där, tviflande på mig själf. Förstår du hvad
det är att behöfva täfla med sig själf, att ha sin
egen forntid till rival, till fiende? Och känna, hur
glömskan smyger sig öfver en — obevekligt —
glömskan i lefvande lifvet. Och rundt omkring andra,
som växa upp, unga, ärelystna, rofgiriga, som
bestjäla den gamle och smäda honom. Dödgräfvare
äro de, deras sång är min grafsångl Bara
med-täflare, efterträdare, fiender! Ty det äro vi diktare,
alla, alla, hur vi förställa oss — innerst inne äro
vi fiender — på lif och död. Dikten kunna vi älska,
men hvarandra hata vi. Det är sanningen. Förstår
du nu, hur den tanken, att min son, min egen son —
HELGE härdt.
Mig skall du inte behöfva frukta.
ULFSTJERNA.
Ack, det var inte så heller! Jag fruktade för
mig — jag hoppades för dig. Föraktar du mig nu?
HELGE.
Jag förstår dig inte.
ULFSTJERNA.
Sådan är jag — sådan har lifvet gjort mig.
Men döm mig icke, sådan jag är nu. Lägger handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
