Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade andan ur bröstet på honom, kände han
sig upplyftas från marken och bäras tätt intill
elden. Då gjorde han en sista, förtviflad
ansträngning och sparkade Olson med all sin
kraft i knävecket, så att han föll omkull, och
de, ännu slutna tätt tillsammans, rullade om
hvarandra i de sprakande bränderna.
Då försvann febern med ens, och han
kom åter till fullt medvetande. Han satte sig
upp och märkte då, att han rullat ner från
skullen ända till ladans tröskel. Men der uppe
i hörnet, der han förut legat, stod halmen i
brand. Med ett knastrande ljud vred den sig
under de rykande eldtungorna, hvilka redan
slickande sögo sig upp utefter väggen, hvars
trävirke började kola och här och der gifva
faste åt små gula lågor.
Johannes reste sig upp; han var nu nästan
onaturligt lugn, med en kallblodig njutning
betraktade han eldens framfart, såg hur den
växte till i styrka och hunger, tills snart hela
väggen stod i ljus låga. Då först slet han sig
lös från detta skådespel, som fängslade honom
med en egendomlig tjusningskraft, vände sig
bort och gick ut ur ladan. Utan att försöka
dölja sig mer, nästan med en trotsig önskan
att blifva sedd, gick han förbi byggnaden. Men
nu var allt mörkt der, och han mötte ingen.
Utkommen på landsvägen, gick han rakt
framåt utan att stanna eller vända sig om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
