Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känt igen sonen, utan tycktes lefva i den
föreställningen, att hon kommit till gården såsom
fattighjon. Det vänliga mottagande hon rönte,
uppväckte endast misstroendp hos henne, och
hon kastade oroliga blickar omkring sig, liksom
anande något hemligt försåt. Men då man,
sedan hon ätit, förde henne till en ordentligt
bäddad säng och lät henne förstå att hon skulle
ligga der, hade hon plötsligt brustit ut i en
våldsam gråt, och då hon halft med våld blifvit
förmådd att lägga sig i sängen, hade hon fattat
den öfver henne nedlutade Mettas hand och
kysst den lidelsefullt. Och sedan hade hon i
flere dagar endast talat om sängen, och då hon
trodde sig obemärkt smög hon sig bort till
den och strök försigtigt, nästan rädd, med sin
valkiga, skrumpna hand utefter örongåttet.
Från den stunden hyste hon för Metta en
blind tillgifvenhet, i hennes närvaro kunde det
slocknade förståndet glimtvis flamma upp igen,
och fast hon annars var mycket envis, så snart
hon fatt en idé i hufvudet, behöfde Metta
endast säga ett ord, och hon lydde obetingadt.
I allt, utom i en punkt — och det var att hon
icke behöfde arbeta längre. Detta kunde Metta
icke få henne att förstå, och på alla hennes
föreställningar svarade hon endast genom att
envist skaka på hufvudet och muttra för sig sjelf :
>Äh, jag orkar nog, jag orkar nogl»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>