Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hallaryds socken, hvilken ansågs vara »hård», så att skott
och hugg ej beto på honom [1].
Danskarna hade alltså segrat, men under striden hade
de lidit en förlust, som betydde mera än framgången. Knud
Ulfeld hade stupat. Han hade kommit i personlig tvekamp
med öfverste Ranck och föll för ett skott af denne [2].
Det visade sig nu, att hela företaget hvilat på honom och att det,
när han var borta, utan vidare öfvergafs. Passagen öfver
Helgeå var fri — Ranck hade med resterna af sin styrka
tagit sin reträtt till Fagerhult — men man gjorde ej något
försök att begagna sig af den.
Det var dock konungens mening att företaget skulle
fullföljas. Länsmannen i Kristianstad, Henrik Lindenow, fick
genom en från Rössjöholm den 10 Oktober utfärdad kunglig
skrifvelse order att öfvertaga befälet öfver Ulfelds styrka, öka
den så mycket som möjligt genom uppbådadt landtfolk och
vidare använda den mot fienden vare sig i Sverige eller i
Göinge [3].
Det tyckes dock ej hafva blifvit något vidare af, och
Ulfelds trupper återvände öfverhufvud till hufvudarmén [4].
Olyckan vid Sibbarp kunde gifva Stenbock åtskilligt att
tänka på. Om det verkligen inträffade, att en dansk styrka
marscherade upp i Helgeådalen och ryckte in i Småland,
blefve hans egen ställning ganska besvärlig, för att icke säga
ohållbar. Redan förut hade han upprepade gånger för Brahe
framställt sin misströstan om att i den svåra proviantbristen
kunna längre hålla sig kvar i Skåne. Riksdrotsen hade svarat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
